Under 1900-talets början ser den etablerade synen på världsrymden mycket annorlunda ut. Universums expansion är inte upptäckt, big bang-teorin ligger ett par decennier fram i tiden och Einsteins relativitetsteorier har ännu inte fått sitt stora genombrott. Universum ses av de flesta som synonymt med Vintergatan och alla celesta objekt, inklusive spiralnebulosorna, antas vara del av samma stjärnsystem.
Gasformad nebulosa, Cygnus, Yerkes observatorium © University of California, Santa Cruz. McHenry Library, Special Collections.
Denna föreställning har förstärkts vid slutet av 1910-talet genom amerikanen Harlow Shapleys studier av de s k klotformiga stjärnhoparnas avstånd. Shapleys forskning har utökat Vintergatan tiofaldigt, till en diameter på 300 000 ljusår. Detta enorma stjärnsystem sägs utgöra hela universum, men Knut Lundmark hävdar motsatsen – och helt ensam är han inte om sin uppfattning.
Vid Lick-observatoriet finns bundsförvanter, bland andra Heber Curtis. Han är en av de första som lanserat idén om spiralnebulosorna som självständiga och mycket avlägsna stjärnsystem. Curtis har lagt grunden till en metod där man använder novor, uppflammande stjärnor, som avståndsindikatorer. Genom att mäta ljusstyrkan hos en nova i en spiralnebulosa och jämföra denna med ljusstyrkan hos närbelägna novor, vars avstånd var kända genom andra metoder, kan man beräkna avståndet till spiralnebulosan.
Andromedanebulosan, Mount Wilson observatoriet 1909 © University of California, Santa Cruz. McHenry Library, Special Collections.
Knut Lundmark tar detta som utgångspunkt för att försöka bestämma avståndet till den största av alla kända nebulosor, Andromedanebulosan. Större delen av hans avhandling ägnas åt själva metoden, som han utvecklar och förfinar i en rad centrala avseenden. Med hjälp av mätdata från fyra novor i nebulosan beräknar Lundmark avståndet till 650 000 ljusår (ungefär en fjärdedel av det moderna värdet), långt utanför gränserna för även Shapleys jättegalax. Trots dessa resultat ansluter sig de flesta under 1920-talet till Shapleys teori, stödda av mätningar som tycks omkullkasta Lundmarks.
Adriaan van Maanen, Shapleys vän vid Mount Wilson, menar att spiralnebulosorna är mycket närbelägna objekt – de kan vara mindre stjärnsystem inom Vintergatan eller solsystem som håller på att bildas. Om de ligger nära borde man kunna se hur de vrider sig på bilder tagna med många års mellanrum. Från 1915 och framåt gör van Maanen om sina mätningar på den ena nebulosan efter den andra. De förskjutningar han uppmäter är mycket små, men tillräckliga för att dra slutsatsen att spiralnebulosorna roterar förhållandevis hastigt. Följaktligen måste de vara bara några hundratal ljusår i diameter och ligga på mindre än tusen ljusårs avstånd, i solens närhet.
Knut Lundmark ger sig själv uppdraget att kontrollräkna van Maanens mätningar. Det är ett nogsamt och mödosamt jobb, men frågan om spiralnebulosornas rotation är avgörande för galaxastronomins framtid. Han misstänker fel både i mättekniken och plåtarna, men yttrar sig inledningsvis försiktigt i offentliga sammanhang.
Mount Wilson: vy av 100-tums Cassegrain-teleskopet © University of California, Santa Cruz. McHenry Library, Special Collections.
Det kommer att ta flera år innan resultaten, avsevärt annorlunda än van Maanens, sprider tillräckligt tvivel för att rucka på vad som anses vara sanningen. Från Greenwich i London skriver Knut Lundmark hem till Birgit, sommaren 1924:
”…många ha tviflat men ingen vågade påpeka att kejsaren gick naken. Nu har jag dock någon vind ty äfven om jag ej helt har rätt och v.M helt orätt så är dock sanningen ej längre så enkel som man velat göra gällande.”