I det lilla samhället Koskullskulle, några kilometer utanför Gällivare, invigdes Frejabacken 1928. Det lade grunden för en stark backhoppningstradition som kom att ge Sverige många framgångsrika idrottare, bland annat Jan Boklöv som kom att revolutionera sporten genom V-stilen.

Han berättar här själv om hur han kom att börja med backhoppning.

– Det var i början av 1970-talet som jag kom i kontakt med backhoppningen som var den idrott som utövades i Kullen. Bodde man i Kullen så hade man någon gång provat att hoppa, för det gjorde alla. Redan innan skolåldern började jag hoppa för det var där alla kamrater fanns.

Det var med andra ord umgänget med kompisar och att många höll på med det som lockade Boklöv. Sen var det en sport som alla kunde utöva, klubben höll med utrustning så det behövdes inga dyra köp innan du kunde komma igång. Bara du kom över rädslan och vågade släppa taget och hoppa.

– Många gånger gick jag upp i tornet utan och senare med skidor bara för att jag en dag skulle våga släppa greppet om räcket och åka iväg. Dagen då jag hade bestämt mig för att hoppa var jag tidigt uppe i tornet. Jag väntade på att tränaren kontrollerat att inget var i vägen i underbacken, det kunde jag inte göra själv i och med att den branta lutningen skymde. Det är kanske svårt såhär i efterhand att påstå att det var ett hopp när bakändan på skidorna knappt hann lämna överbacken innan framändan av skidorna tog i snön igen. Men foten var ju i luften och jag flög en liten bit. När man hade gjort sitt första hopp så var man en riktig backhoppare!

Att Boklöv fortsatte att träna och träna berodde till stor del på klubben Koskullskulle AIF:s framgångar och de många landslagshoppare som börjat sin karriär i föreningen.

– Klubbens landslagshoppare blev mina förebilder – de gjorde att drömmen att en gång själv få komma med i landslaget kom närmare. Det hände ofta att de kom till hoppbacken och hälsade på och tittade när vi andra hoppade. Lite spännande var det och jag ville visa upp mig och få höra ”bra hoppat” – och det fick jag höra då och då. Det som var bäst var när de själva träningshoppade, det var bara att se på och sedan försöka göra likadant.

Som 16-åring sökte han sig till backhoppargymnasiet i Örnsköldsvik. Nu hade Frejabacken i Kullen blivit för liten och han behövde mer tid för träning. Utvecklingen går snabbt och det är under tiden på gymnasiet som han kvalificerar sig till landslaget.

Det var vid ett träningsläger med landslaget som allt han lärt sig ställdes på sin kant.

– Backhoppning är enkelt när du förstår vad du gör vid varje hopp, det lärde jag mig med tiden. Men – hösten 1985 vändes allting upp och ner för mig. Jag hoppade inte perfekt men inte heller dåligt, lite över 75 m när det gick att hoppa över 90 m. Nästa hopp hände allting, från att skidorna var bredvid varandra (II) så gled de isär när jag var i luften och bildade ett (V). Hopplängden blev 90 m och min stil var skapad!

Om han skulle kunna göra om sitt hopp var han till att börja med osäker på.

– Nästa hopp hade kunnat bli en katastrof i och med att jag inte visste hur jag hade gjort när skidtopparna gled isär. Men, jag lyckades och det andra hoppet blev som det första. Det såg ju inte snyggt ut i luften och vi skrattade när vi såg hoppet på videon. Det fanns inget facit så det blev till att prova och gå vidare på känn. Första vintern blev det svårt att få tekniken att fungera likadant från hopp till hopp. Tränarna och jag studerade hoppen på videon och provade sedan olika alternativ. Några ändringar fungerade men det gjorde att något annat blev lite sämre istället.

Under säsongen 1985-1986 experimenterade Boklöv med den nya tekniken, V-stilen. Nya positioner och rörelser testades, alla hopp filmades och granskades noga. Det blev många fall men med intensiv träning de kommande åren finslipade Boklöv den nya tekniken och han hoppade längre och längre. Fler och fler fick nu upp ögonen för den nya hopptekniken trots att han till att börja med avfärdats med skratt och förlöjliganden, han hade liknats vid en ”flaxande kråka”.

– Våren 1988 hade nästan alla pusselbitar fallit på plats. Jag hade aldrig hoppat så bra som jag gjorde då. Innan dess hade jag varit glad om jag var bland de 30 bästa för då fick jag vara med i finalomgången. Jag var inte längre en hoppare som behövde vara orolig över att inte få göra mitt andra hopp. I lugn och ro kunde jag nu förbereda mig för sista omgången, när jag visste detta släppte spänningarna och hoppningen blev bättre. När resultaten kom blev också intresset större från andra backhoppare att ta efter min teknik. Det fanns också personer som ville förbjuda V-stilen eftersom de inte tyckte att den var vacker och att det var farligt att hoppa med den. Jag hade ju gjort många svåra fall under inlärningsperioden. Nu var det sällan jag ramlade, fastän jag landade längre ner där backen blev plattare och inte var lika brant längre. Säsongen 1988-89 kom det stora genombrottet när jag var bland de tio första i premiärtävlingen i Thunder Bay (Kanada) och helgen efter vann jag min första världscuptävling i Lake Placid (USA).  Äntligen hade jag fått visa det jag och tränarna hade trott på!

Detta trots att både ledarprofiler som Torbjörn Yggeseth och domare försökt att stoppa Boklövs nya teknik.

– Jag hade inga problem med domarnas bedömning fram till nyår 1988, men inför andra deltävlingen den 1 januari 1989 i Garmisch hade tävlingsledaren Torbjörn Yggeseth bestämt att domarkåren bara fick dela ut 13,5p av max 20p för V-stilen. Det var det här beslutet som gjorde svenska ledare och tränare rasande. Även från andra länder blev man upprörda över detta.  Att plocka bort poäng av en enskild person efter en regel som inte fanns gjorde man bara inte. Regeländringar skulle beslutas under ett möte, men nu hade Yggeseth tagit ett eget beslut utan att någon fått veta om det. Jag ville ju inte bli sänkt av domarna, men nu var det ju inte de heller som hade bedömt mina hopp, utan det var deras chef som hade bestämt vad de skulle ge för poäng. En del av domarna hade redan skrivit in poängen innan jag ens hade hoppat – det var lite av en protest från deras sida.

Med världscupsegern 1989 förändrade Boklöv hela backhoppningsvärlden. Till den kommande säsongen hade många landslag minst en hoppare som hade lärt sig V-stilen.

Nu hade framgången med Boklövs nya stil fått fler och fler att gå över till att hoppa som honom, många länder hade minst en hoppare i landslaget med V-stil den kommande säsongen. För Boklöv blev en skada under säsongen 1990-91, en bruten fotled, början till slutet som backhoppare. 1993 tog han beslutet att avsluta sin karriär.

– 1993 var också året då hoppare med V-stilen var de som vann flest tävlingar. Det var en hoppare från Norge som vann VM i Falun 1993 och sedan också OS 1994. Min stil var nu accepterad och de som fortfarande hoppade klassiskt kom allt längre ner i resultatlistan. Säsongen 1996-1997 var det nästan ingen som hoppade klassiskt längre. Backhopparvärlden hade förändrats och tränarna fick lära sig något nytt igen.

Jan Boklöv tycker själv inte att det var han som förändrade backhoppningen. Det han gjorde var att skapa en hoppstil som passade honom. Att backhoppningen sen tog till sig V-stilen och förändrades, det är en annan sak.

Tidigare landslagsman i backhoppning. Han har erövrat åtta svenska mästerskap i grenen och 1989 kröntes hans karriär när han vann den totala segern i backhoppningens världscup. Boklöv har blivit internationellt känd inom sin idrottsgren som skapare av V-stilen.

Jobbar som arkeolog på Norrbottens museum sedan 2010.

Boklöv, Jan. 2013. Mitt liv som backhoppare. Ingår i: Norrbottens museums årsbok 2013. Luleå.