De spår som finns i Norrbotten av den tidigaste djurhållningen är subtila. Det är svårt att belysa den första renskötseln genom arkeologiska fynd. Förekomst av renben på boplatser kan i sig inte ge någon indikation på renskötsel eftersom renen också varit ett jaktbyte. Till skillnad från renskötseln kan boskapsskötsel påvisas genom arkeologiska fynd av ben.

Pollenanalyser kan inte – som med odling – ge primära indikationer på ren- eller boskapsskötsel. Dock kan de användas för att visa att skogen blir mindre tät och ett landskap därigenom öppnas upp, samt att pollen från växter som brukar främjas av att bete och trampande djur förekommer. Vid studier av pollenprover nära kända samiska renvallar har ett antal arter urskiljts som indikatorer för mjölkvallens uppkomst och användning: ängssyra, mållväxter, korgblommiga växter, nejlikväxter, mjölkört samt större förekomst av gräs. På platser där renar samlas brukar också exempelvis rosväxter (framför allt släktet Rubus), kovall, smörblommor, en och rödkämpar/groblad finnas.

I flera pollenanalyser med indikationer på tidig odling i norr finns också tecken på markpåverkan som föregår eller är samtida med odlingsindikationerna. I Arnemark, som analyserats inom ramen för Silvermuseets projekt Recalling the Past, visar pollenanalys under tidsperioden 300-700 e. Kr. mänsklig påverkan genom förekomsten av pollen från växter (en, kovaller, mållväxter och gräs) som är vanliga i områden som påverkats av bete och trampande djur. Alla dessa växter är också indikatorer för renvallar. Växterna kan tyda på att djurhållning (ren eller boskap) bedrivits under tidsperioden. Under efterföljande tidsperiod, 700-1325 e. Kr, visar pollen på vegetationsförändringar som indikerar ökat bete och trampande av djur.

Slutsatsen är att Arnemarksområdet har varit under lågintensiv mänsklig påverkan under i alla fall de senaste 1 650 åren. Initialt har påverkan främst rört sig om djurhållning, i kombination med samling, fiske och jakt. Djurhållningen intensifierades kring 750 e. Kr. Från 1300-tal användes jordarna vid sjön, som tidigare använts för bete, för permanent odling men bete fortsatte att finnas i området.

Inom projektet har också markanvändning på platser i inlandet studerats.  Pollenprover visar att det i Udtjá, Stjeäddjiejávvrie och Gråträsk fanns en lågintensiv markanvändning med växter som indikerar mänsklig påverkan. Förändringen kan ha med en småskalig djurhållning att göra, vilket skulle betyda att domesticerade eller semidomesticerade djur fanns på samtliga platserna före 500-talet e. Kr.

I Norrbotten finns hittills få kända tidiga fynd av ben från boskap. I ett gravröse i Jävre har ben av får/get påträffats. Ben från får/get har också hittats i Åträsk, Piteå kommun, i en trolig eldstadskonstruktion. I kontexten fanns också renben. Får/getbenen daterades med 14C-metoden till 1320-1350 e. Kr. och renbenen till 1400-1420 A e. Kr.

Koivovallen, rengärde med visthusbod och gethus, foto: Gunnar Ullenius 1935.

Den tidiga boskapsskötseln i Norrbotten har varit ett komplement till andra näringar som jakt, fiske, insamling och småskalig odling. Den har varit en del av ett mobilt leverne där flera resurser utnyttjats. Där permanenta gårdar etablerades, i Norrbotten under medeltid utifrån dagens kunskapsläge, ökade behovet av gödslade åkrar. Gödseln kom från boskap, som med ett mer bofast leverne behövde stora mängder vinterfoder som samlades från naturliga ängar.

Från historisk tid finns också exempel på att boskapsskötsel kombinerats med renskötsel.

En del forskare menar att renskötseln växte fram under första årtusendet efter år 0. Under denna tid kan man se att bosättningsmönstret ändras till områden där renskötsel utövats under historisk tid. En anledning till detta kan vara att människor börjat organisera sina flyttningar efter tamrenars behov av betesmark. På vissa platser märks också vegetationsförändringar  där en orsak kan vara att renar började samlas på bra betesmarker i landskapet, som vid myrar, vattendrag och sjöar, i samband med renskötsel. Andra forskare menar att renskötseln utvecklades under 14-1500-tal, då i form av en mer omfattande rennomadism där antalet djur i renhjordarna var större och människans bosättningsmönster var anpassat till renens rörelse i landskapet.

Skiljelinjen i diskussionen handlar inte bara om tidpunkt, utan minst lika mycket om vad som menas med renskötsel och domesticering.  Har ett samhälle renskötsel och är renen domesticerad när människor använder ett mindre antal renar som dragdjur, lockdjur och för mjölkning men i övrigt inrättar sina liv efter andra resurser? Eller ska man säga att renskötseln etablerats och att renen är domesticerad först när människor och ren samspelar i sina liv med renens vandringar och behov av betesmarker och ett betydande antal renar är inom människors kontroll?

De flesta forskare är eniga i att människor i norr haft ett mindre antal tama renar som lockdjur för jakt och som dragdjur under järnålder, innan en mera omfattande renskötsel utvecklades. I hövdingen Ottars berättelse om Hålogaland (nordligaste delen av Norge) under slutet av 800-talet e. Kr. (återberättad på anglo-saxiska i ett tillägg till kung Alfred den stores översättning av Orosius världshistoria) berättar Ottar om innehav av unbebothra (översatt ”osålda, tama”) renar. I berättelsen nämns också användning av lockrenar och att dessa innehar ett högt värde bland Finnas. Berättelsen nämner med säkerhet fångst av vildren och att lockrenar användes i fångsten. Den anses också av flera forskare ge stöd för förekomst av renskötsel i området.

Under senare år har DNA-studier av renben givit intressanta resultat i förhållande till frågan om renskötselns uppkomst.  Renben från stenålder till och med dagens tamrenar i Finnmark, Nordnorge, har analyserats för att kartlägga typer av mitokondrie-DNA (ärvs på vajans sida). Resultaten visar att de haplotyper som finns hos nuvarande tamrenar (haplotyp Ib och II) i detta område dyker upp i renbenen först under 1400-tal e. Kr. Dessförinnan är renbenen av haplotyp I + III. Således finns inte haplotyperna för dagens tamrenar hos de undersökta renbenen från stenålder och järnålder. Resultaten indikerar att den vilda renen i Finnmark inte bidrog signifikant till formeringen av dagens domesticerade ren i Fennoskandien, i alla fall inte på vajornas linje. Ett större urval renben från fler områden behöver dock undersökas innan mer långtgående slutsatser kan dras.

Renskötsel är en näring i det samiska samhället och de historiska banden till renskötsel är en del av samisk historia. Innan renskötselrätten reglerades i Sverige förekom också renar, t ex i form av dragdjur, hos andra befolkningsgrupper i Norrbotten. Renskötselns införande och övergången till renpastoralism innebar stora förändringar för de lokalsamhällen av fångstbefolkningen i norr som genomförde dem. Exempelvis förändrades förhållandet till renen och fördelningen av resurserna samt den dagliga organisationen från ett fokus på ett större kollektiv till ett fokus på individen och familjegruppen. I denna förändringsprocess kom troligen social och ekonomisk organisation samt arbetsfördelning att baseras allt mer på sammanslutningar av några familjebaserade hushåll, sk siidat (nordsamiska) – historiskt kända i samiska samhällen.

Förutom källorna nedan kan den som är intresserad av Silvermuseets projekt Recalling the Past läsa mer om det här: http://silvermuseet.se/forskning/publicering/

Aronsson, K.-Å., 1991. Forest reindeer herding AD 1-1800. An archaeological and palaeoecological study in Northern Sweden. Archaeology and Environment 10. Umeå university. Umeå.

Bergman, I., 2017. Farmer fishermen. Interior lake fishing among coastal communities in Northern Sweden AD 1200-1600. Acta Borealia 2017.

Bergman, I., & Rahmqvist, P., 2018. Hunters of forests and waters. Late Iron Age and Medieval subsistence and social processes in coastal northern Sweden. Acta Borealia 2018.

Bergman, I., Zackrisson, O., Liedgren, L., 2013. From hunting to herding – Land use, ecosystem processes, and social tranformation among Sami AD 800-1500. Arctic Anthropology vol 50 no 2.

Bergman, I., Liedgren, L., Östlund, L., Zachrisson, O., 2008. Kinship and Settlements. Sami residence patterns in the Fennoscanian alpine areas around AD 1000. Arctic Anthropology 45.

Bjørklund, I., 2013. Domestication, reindeer husbandry and the development of Sámi Pastoralism. Acta Borealia 30:2.

Bjørnstad, G., Flagstad, Ø., Hufthammer, A. K., Røed, K., 2012. Ancient DNA reveals a major genetic change during the transition from hunting economy to reindeer husbandry in northern Scandinavia. Journal of Archaeological Science 39 (2012).

Hedman, Sven-Donald (2003). Boplatser och offerplatser: ekonomisk strategi och boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD. Diss. Umeå : Univ., 2003.

Hörnberg, G., Josefsson, T., Liedgren, L., 2014. Revealing the cultivation history of northernmost Sweden: Evidence from pollen records. The Holocene 2014, vol 24(3).

Hörnberg, G., Josefsson, T., Bergman, I., Liedgren, L., Östlund, L., 2015. Indications of shifting cultivation west of the Lapland border: Multifaceted land use in northernmost Sweden since AD 800. The Holocene 2015, vol 25(6).

Josefsson, T., Hörnberg, G., Liedgren, L., Bergman, I., 2017. Cereal cultivation from the Iron Age to historical times: evidence from inland and coastal settlements in northernmost Fennoscandia. Vegetation History and Archaeobotany 26, 2017.

Karlsson, N., 2006. Bosättning och resursutnyttjande – Miljöarkeologiska studier av boplatser med härdar från perioden 600-1900 e. Kr. inom skogssamiskt område. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 21. Umeå universitet. Umeå.

Mulk, I., -M., 1995 (2:a uppl.). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå university. Umeå.

Odner, K., 1993. Comments on Sami Viking Age Pastoralism – or ”The fur trade paradigm” reconsidered. Norwegian Archaeological Review 26:1.

Sommerseth, I., 2011. Archaeology and the debate on the transition from reindeer hunting to pastoralism. Rangifer, vol. 31, no 1.

Storli, I., 1994. ”Stallo”-boplasserne. Spor etter de første fjellsamer? Oslo.