Bostadsbrist i sekelskiftets Kiruna
I slutet av 1800-talet var bostadsbristen ett stort problem bland nyanlända gruvarbetare. Bostäder uppfördes utan bygglov och med byggnadsmaterial av lådor, slanor, brädor, stenar, mossa och torv. Vid sekelskiftet 1900 hade Kiruna redan 100 olagligt uppförda bostäder, alltifrån torvkåtor till s.k. fläsklådor – små enkelt uppförda skjul av bitar från fläsk- och dynamitlådor. Med det skulle inte dröja länge innan de olagliga bostäderna ersattes med bostadsvänliga hus när den första stadsplanen kungjordes den 27 april 1900. De nysläppta tomterna blev populära och husen i staden kom under det första årtiondet att växa upp som svampar ur marken.
En av alla som köpte bostadstomt i början av 1900-talet var Lina Hjort. Med blygsamma 35 kronor på fickan och ett bostadslån därtill blev det första huset en liten stuga på två rum. Byggvirket var begagnade plank som Lina själv fiskat upp från den närliggande sjön och teglet fick hon ta från Bolagets marker. Spiken kom från det nyss rivna Privathotellet, spik som Lina plockat upp från marken och rätat ut på en sten. Det hon då inte visste var att denna lilla stuga kom att bli början på hennes fastighetskarriär, en karriär som kom att göra henne till en av de större fastighetsägarna i staden vid sin bortgång vid 1950-talets slut.
Linas nästa projekt låg i den norra änden av staden och på tomten byggde hon totalt två bostadshus, ett mindre och ett lite större. Mycket av grundgrävningen till det större huset gjorde hon själv. Däremot lejde hon bort tunga timmerjobb samt diverse snickeri- och murarbeten. Men när matkällare och förvaringsrum under bostadshuset skulle grävas ut gjorde Lina jobbet själv. Hon kärrade sten och jord nattetid så ingen skulle se henne.
Lina Hjorts andra hus, fotograf okänd.
När fasaden skulle målas stod hon på byggställningar och målade med oljefärg, ofta sent på nätterna så grannarna inte skulle se henne, men också för att det blåste mindre då. Fasaden mot gatan var hon däremot tvungen att måla dagtid, men då den saknade byggställning var det svårt att nå högst upp. Lina stack då ut en planka genom vindsfönstret och lät sin syster sitta på den bortre änden. På andra sidan plankan stod Lina på tå för att nå allra högst upp. Denna innovativa, rent svindlande lösning väckte troligen en hel del uppmärksamhet av de förbipasserande!
Lina Hjorts tredje hus, fotograf okänd.
Till följd av bostadsbristen hade Lina inte några svårigheter att hyra ut sina rum, snarare tvärtom. För att kunna ge plats åt fler inneboende byggde hon ut och byggde till, hon till och med grävde ut ett rum en halvmeter under jordytan. Men då rummen var små, saknade bekvämligheter och hyrdes ut ofta var Lina tvungen att renovera med jämna mellanrum. Till slut beslutade hon att sälja fastigheten då hon fått vetskapen om att apotekaren i staden ägde en tomt mitt i centrum, en tomt som hon gärna ville köpa.
Huset vid Seger Svanbergsgatan
Tomten som Lina var intresserad av låg vid Seger Svanbergsgatan. Marken kom att annonseras ut två gånger innan hon äntligen kunde köpa den. 500 kr kom den att kosta, och den var verkligen efterlängtad. Efter köpet blev det bråttom, med endast 1 ½ år på sig att färdigställa ett bostadshus innan samhället juridiskt skulle kunna återta tomten i sin ägo var det bara att sätta igång. Till grundgrävning tog hon hjälp av både ungdomar och stenarbetare. Alla stenar lades på hög och bildade en mur mot gatan, detta så att nyfiket folk inte kunde se vad som föregick bakom muren. Det var nämligen många som hade synpunkter på hennes arbetsinsats under både grundgrävning och gjutning. Men med hjälp av muren kunde hon hålla en del nyfikna blickar och glåpord på avstånd.
Den nyinköpta marken var en hörntomt i bästa läge där hon begärt att få bygga ett stenhus i tre hela våningar. De nya byggstadgarna i staden satte dock käppar i hjulet då tomten låg på kvarterets högsta punkt, så den tredje våningen blev istället en vindsvåning.
Den första bygglovhandlingen dateras till den 14 maj 1920. Med bygglovshandlingen som stöd får vi därför anta att den första byggperioden är år 1920, även om det finns en sägen om att byggnaden uppförts tidigare. Ritningen saknar byggherre, men både dörr- och fönsterplacering är likvärdig med dagens fasadutformning utmed Seger Svanbergsgatan.
Ritning till boningshus, kvarter 17, tomt 1
Lina kom år 1930 att utöka bostadshuset i vinkel längs med Föreningsgatan med butikslokaler på bottenplan och bostadslägenheter på överplan. Hon byggde samtidigt om den ursprungliga huskroppen både invändigt och utvändigt. Det gamla s.k. mansardtaket byttes till ett sadeltak och takkupor togs bort. Då Lina var kvinna i ett mansdominerat samhälle var hon tvungen att anlita en manlig arkitekt för tillstånd att uppföra sitt hus. Hon bekostade allt själv och fick hjälp av samhällsarkitekten Bertil Höök för arbetsbeskrivning och kontrakt. Huset kom att gå under det kända namnet Centrumhuset. Detta kom också att bli hennes sista och största hus.
Fasadritning, Centrumhusets utbyggnad 1930. Ur Hööks arkiv, Norrbottens museum.
Föreningsgatan i Kiruna år 1935. Foto: Borg Mesch, Kiruna kommun.
Centrumhuset, ett hus med historia
Centrumhuset i Kiruna dokumenterades 2018-02-20 av fotograf Daryoush Tahmasebi tillsammans med byggnadsantikvarie Erica Duvensjö, Norrbottens museum.
Centrumbyggnadens fasad är på framsidan putsad och på baksidan klädd med plåt. Fönstren är olika storlekar och karaktär – allt från krysspostfönster med småspröjsade överglas till helt ospröjsade fönster. Enligt arbetsbeskrivningen från 1930 utgjordes takmaterialet av prima enkelkupigt ofalsat högrött taktegel, något som idag är utbytt.
Interiören i huset är välbevarad och i trapphusen finns mycket av originalsnickerierna kvar. Ledstänger av polerad björk och enkelt profilerade lister samsas med väggbeklädnad av lockpanel samt bevarade lägenhetsdörrar.
Centrumhuset i Kiruna, trapphus med originalräcke. Foto: Daryoush Tahmasebi.
I Centrumhusets bottenvåning ligger sedan 1930-talet klädaffären Centrum. På övriga våningsplan finns lägenheter i varierande storlek. I en av lägenheterna högst upp i huset råder en stilfull och klassisk atmosfär. Med låga köksbänkar, snabelbeslag på höga köksskåp, nätt spegeldörr i trä till klädkammaren med tillhörande klassiskt kammarlås och enkla skivtak är lägenheten som hämtad från byggåret. Att toaletten inrymts i en garderob vilket gjort att duschen inte fått plats gör det hela till en historisk tillbakablick. Lyckligtvis finns dusch i närliggande vindsförråd.
Enligt arbetsbeskrivningen från byggåret utgjordes inredningen i tamburer och kapprum av en bröstpanel i plywood upp till ca 1.7 m ovan golv, vilket avslutades med en klädhängare. Om de fortfarande finns kvar i lägenheterna är dock oklart.
Centrumhuset i Kiruna, väggmålning i trapphus av Henny Modig Förare. Foto: Daryoush Tahmasebi.
En ung flicka som Lina uppmärksammade för sin konstnärliga talang, Henny Modig Förare, har på murstocken i fastighetens trappuppgång och i källarvåningens spontade väggpaneler målat vackra kontverk med samiska motiv, riddare, madonnor och barn. Efter detta inredde Lina en ateljé i huset där Henny också kunde måla tavlor som Lina beställde. Nära 200 tavlor kom det att bli och alla fick bestämda platser i huset. Detta kom sedermera att bli början på Hennys konstnärskarriär.
Centrumhuset med sina äldre detaljer, vackra konstverk och bevarade karaktär är sannerligen ett hus med historia.
Självbiografi
Delar av Linas självbiografi finns publicerad i Norrbottens hembygdsförenings årsböcker under 1960-talet. Här kan man läsa om hennes liv och engagemang, men också om hennes fastighetsaffärer och byggbestyr. Genom Linas självbiografi får vi också en exklusiv inblick in i en av hennes fastigheter. Där beskrivs i korta drag färgsättningen i två av rummen, vilka var modernt färgsatta för sin tid. I ett av rummen var väggarna klädda med panel och målade i björkimitation, något som var mycket vanligt på den tiden. Spismuren var dekorationsmålad i marmorimitation medan tak och fönster var vitmålade. I ett annat rum – som var bostad åt den s.k. Kaffe-Maja, var den röda färgen dominerande. Väggarna var tapetserade i rödblommiga tapeter och på golvet låg en rödrosig korkmatta. Ytterdörrarna till de bägge rummen var fernissade, något som de inneboende gjorde en gång om året.
Att Lina tog hand som sina hyresgäster genomsyrar självbiografin och att fastigheterna blev ett stort kapitel i hennes liv rådet det inget tvivel om.