Är historien på våra museer jämställd?

Vår historia är inte jämställd. Åtminstone inte den som presenteras på våra museer. Främst är det männens historia som finns bevarad. Det var män som tog över gårdar, ägde mark, hade pengar och gjorde affärer. Männen hade viktiga roller i samhället, som läkare, forskare och präster. Att köpa och sälja saker eller ha viktiga yrken lämnar spår i historien genom ägarpapper, protokoll och andra dokument. Män hade dessutom makten i samhället och bestämde över sina döttrar och fruar. Från 1858 kunde ogifta kvinnor över 25 år bli myndiga men inte förrän 1921 blev kvinnor myndiga även om de gifte sig. Innan dess bestämde deras man över dem. Kvinnornas roll var ofta att ta hand om hemmet och barnen. De kvinnor som inte gifte sig sågs ofta som misslyckade eftersom samhället tyckte att kvinnans viktigaste roll var att bli fru och mamma.

I slutet av 1800-talet började byar och städer bygga hembygdsgårdar och friluftsmuseer som visade vanligt folks historia. Innan dess hade historiker mest varit intresserade av kungar, adel och överklassens berättelser. 1886 grundades Norrbottens museum. Vid den här tiden hade samhället börjat förändras i snabb takt med industrialisering och teknisk utveckling. Förut hade människor hållit sig ganska stilla och levt hela sitt liv på små geografiska områden men nu började människor flytta runt, emigrera till Amerika och blanda sig med varandra. Det fanns en rädsla att den svenska folkkulturen skulle gå förlorad och man började samla in föremål och berättelser om hur människor hade levt, arbetat och skapat sina liv.

Historieintresserade disponenter, affärsmän och politiker började då också bestämma vad som räknades in i ”den svenska folkkulturen”. Man valde och valde bort vilka föremål, personer och händelser som var viktiga och oviktiga. Eller rättare sagt män valde och valde bort. För även när det gällde vem som fick bestämma vad som räknades in i vår gemensam historia var det männen som hade makten. Vita män alltså. Vita, kristna män. Vita, kristna män som ofta hade en maktposition även jämfört med andra män. Och de valde den historia som de själva intresserade sig för vilket gjorde att väldigt många grupper i samhället inte räknades som viktiga. Romer, kvinnor, judar, barn, samer, homosexuella, funktionshindrade, gamla, resande. Det var många grupper som inte ansågs som så viktiga i skapandet av ”den svenska folkkulturen”. Eller så presenterades de som ”de andra”, som ”exotiska”, lägre stående och mindre vetande, så som exempelvis samerna.

All historia är tolkad

För den äldre herren på Kiruna Forskarförening är det inte viktigt med sexualitet eftersom han antagligen tänker att heterosexualitet inte är en läggning, utan det ”normala”. Men det går också att vända på det; att sexualitet är jätteviktigt i den traditionella historieskrivningen. Så viktigt att nästan alla livsöden beskrivs i heterosexuella termer. Bara födelse och död är lika för alla, annars är det de heterosexuella livshändelserna som finns bevarade i arkiven; förlovningar, giftermål, barnafödande och arvingar. I kyrkböckerna kan det verka som att de som inte gifte sig eller fick barn inte hade något liv mellan att de föddes och att de dog. Alla som inte levde heterosexuellt, i heteronormen, är nästan osynliga i arkiven. Eller så förklaras deras ”avvikande” liv på ett sätt som är logiskt i ett heteronormativt perspektiv;

Selma Lagerlöf var halt och kunde därför inte hitta sig en man på dansbanorna, istället försjönk hon i sagornas värld och levde ensam.
I själva verket hade Selma en oerhört stor bekantskapskrets och hade två kvinnliga relationer med Sophie Elkan och Valborg Olander som var så nära att de till och med fick egna rum i Selmas hus, Mårbacka.

Småskollärarinnorna som bodde tillsammans gjorde det av ekonomiska skäl.
Ja vissa gjorde det av ekonomiska skäl, andra bodde tillsammans för att de älskade varandra och delade säng.

Hon klädde sig i manskläder och bjöd upp flickor till dans. Ingen hade något emot det då hon var bra på att dansa, men nog var hon lite galen alltid.
Könsöverskridande, att klä sig i ”motsatt köns” kläder, ses ofta som ett tecken på galenskap eller bara som lek. Alternativt som att det är praktiskt med byxor för en kvinna som måste arbeta hårt med klassiska manssysslor. Att personen kan ha varit lesbisk, eller transperson, ses inte som ett alternativ.

Hon klarade inte av sin uppgift som husfru och mor då hon var nervöst lagd. Under perioder var hon så olycklig att hon fick tas in på institution.
Kvinnor som inte lyckas prestera utifrån vad som anses ”normalt” för en kvinna tolkas ofta som att det var något fel på henne. Men med en queer blick blir det möjligt att den psykiska ohälsan hon hade snarare berodde på att hon tvingades in i en roll som hon inte trivdes i. Kanske för att hon var lesbisk, kanske för att hon helt enkelt inte trivdes med att leva ett liv som mamma och hemmafru utan hade andra drömmar och förmågor.

Är historien sann?

Självklart fanns det de som inte lyckades hitta någon att gifta sig med, som bodde ihop för att det var praktiskt eller som lekte med könsuttryck utan att de för den sakens skull idag skulle ha kallats queera. Men det intressanta är att sexualitet och normalitet verkar vara så viktigt att många inte ser de queera spåren ens när de är uppenbara.

Våra normbrytande identiteter, sätt att leva, älska och känna begär har inte bara försvunnit för att våra livshändelser inte ansetts värda att dokumentera. Fram till 1944 var det kriminellt att leva ut sin homosexualitet. Fram till 1979 ansågs vi vara sjuka och kunde institutionaliseras på mentalsjukhus för våra begär. Vi har aktivt dolts undan. Våra brev har bränts upp. Vi har varit en skam. Ofta har vi inte haft barn som berättat våra minnen vidare. Eller så har våra relationer, vår kärlek, våra begär och sätt att leva inte ansetts viktiga.

Så ja, den mesta av våra museers historia är sann. Men den är ofta bara en liten, liten bit av allt det som är sant. Historieskrivning är alltid att tolka spåren, och ofta tolkar vi in det som vi själva känner till. Att queera ungdomar i Kiruna intresserar sig för Lina Hjort är därför inte konstigt. För vi lever äntligen i en värld där vi är lagliga och anses friska. Nu kan vi skriva vår historia.

Mer konstigt är det kanske att inte fler intresserat sig för de som levt utanför normen. För tänk så ofantligt spännande det är att undersöka hur dessa människor lyckades leva i en värld som fördömde dem. Vilka strategier hade de för att skapa sig ett gott liv? När samhällets strukturer inte stöttade deras sätt att leva, hur gjorde de praktiskt för att klara sig? Hur hittade de varandra? Vilka ritualer och traditioner skapade de med tanke på att de inte fick gifta sig? Skaffade de barn? Hur stöttade de varandra? Hur säkrade de upp för sjukdom och ålderdom då de inte hade en traditionell familj att falla tillbaka på?

Det är en lyx att kunna identifiera sig med historien. Det är ett privilegium att läsa om sin hembygd och känna att ”den har med mig att göra”. Och det är så viktigt att även vi som inte passar in i normen kan relatera till berättelserna om hur det är, och har varit, att vara människa.