När Lina presenterar gruppen i sin självbiografi är namnen fingerade, med namn från Linas hemby. Men beskrivningarna ger ett hum om vilka personerna som ingick i gruppen var:
Först ha vi Eugenia Flint, upphovet till dessa sammankomster. Hon är alltid glad och vänlig, hjälper fattiga och nödställda. hon har t.ex. olika tider haft tre fosterbarn, hon har nästan skaffat försörjning åt en gammal kvinna i Västmanland genom att här sälja tallris, som denna kvinna säckvis sänt henne varje år. Hon har dessutom i sin församling varit en tjänande syster, som inte sparat varken arbete, besvär eller pengar.
Så ha vi Annette Järnbröst. Även hon har haft tre fosterbarn, på vilka hon offrat sin kärlek vid sidan av sitt skolarbete. Alltid har hon räckt en hjälpande hand åt fattiga och med särskilt intresse hjälpt sina gamla skolbarn. Hon har lett barnens uppfostran med stadig hand, som de säkert ha nytta och välsignelse av hela sitt liv. För mig har hon varit till stor hjälp. Utan henne tror jag inte jag skulle ha kunnat utföra mina vidlyftiga affärer. Min mor och min systerson har hon alltid mött med kärlek och förståelse, varför jag känner mig skyldig henne stor tacksamhet.
Harriet Stålhand satt oftast ensam i sitt lilla propra med blommor smyckade hem. Hon läste nyutkomna och värdefulla böcker. Gästvänlig var hon och omtyckt av barn och föräldrar. Hon hjälpte många i det tysta och tog vänligt men värdigt emot alla, som besökte hennes hem. Kring den snälla och goda Josefin Halmkrona samlas gärna både kända och okända av olika anledningar. Hon råder och hjälper med teckningar, textning och alla sorters handaslöjd och gläder människorna med sitt milda sätt och sin vackra musik i det konstnärliga hemmet. Även okända kunde i det tysta få råd och hjälp med både namn och pengar.
Den yngsta medlemmen i laget, Louise Hummel är ett stöd för de sina. Hon har med uppoffrande kärlek hjälpt sina syskon att komma fram i livet och det har inte varit liten uppoffring att kosta på långvarig och dyrbar utbildning. Även Birgitta Kärker hör till de stilla i landen. Hon har tagit sig an sina syskonbarn och stött dem, då de bäst behövt hennes hjälp. Lilla Hedda Skarpsvärd, lagets rolighetsminister, har med orubblig viljekraft fullföljt sina studieplaner vid sidan om skolarbetet och nått akademisk examen.
Frågan är varför Lina fingerar namnen. Nog för att det säkerligen var uppseendeväckande med kvinnor som träffas utan män, klär ut sig, tramsar och spexar. Men ska detta vara skäl nog för att många år senare helt anonymisera dem? Vad är det som är så speciellt, hemligt, kanske stigmatiserat att deltagarnas namn inte får röjas?
Teckningslärarinnan har ritat placeringskorten. För att min kamrat varit rösträttskvinna hade hon fått en kock på sitt kort och jag en jordkärra dragen av mig själv.
Kocken ska antagligen symbolisera den första kvinnan i riksdagen, Karin Kock. Frågan är varför Lina betonar ”min kamrat” då alla närvarande ju är kamrater. Är det kanske hennes livskamrat?
Vad skulle en Fredrika Bremer hava tänkt och sagt?
Vid en av surströmmingsskivorna läser den som Lina kallar Louise Hummel en lång dikt om Fredrika Bremer. Bremer föddes 1810 och 1865 och var en av den svenska kvinnorörelsens främsta och tidigaste pionjärer.
Medan vi åto höll Louise Hummel, som tillsammans med oss ordnat festen, ett tal på vers. Jag tar mig friheten att här återge det. Jag vill dock förutskicka den anmärkningen, att jag här talar om mina vänner med fingerade namn och att de rätta namn som förekomma i verserna ersättas med streck.
1. Vad skulle en Fredrika Bremer hava tänkt och sagt
om hon upplevat 1 maj i denna trakt
om hon sett ner ifrån sin höga himmel
och ibland världens mångbrokiga vimmel
sitt öga fäst på detta rika bord
och dessa sköna blomster från vår karga jord
2. Jag ser i andan om den gamla damen komma in
hon kommer smygande och trevande lik statyn sin
som uppställd står i någon park i Stockholms stad
och som int´ lär ha gjort en mänska nånsin glad
Hon är förvånad — passar ej i våran krets
på hennes tid man bara satt och virkade en spets
3. Men som magneten dras mot stålet
blir Annette Järnbröst första målet
för hennes vandring vidare i denna sal.
Hon öppnar på sin mun och håller tal:
”Hell dig, du aftonens charmanta värdinna
jag har beundrat dig som världens bästa kvinna.
4. Du har förverkligat min sköna dröm
att vara självständig men ändå god och öm
att för mina frihetsidéer slå ett kraftigt slag
men aldrig glömma kvinnans första lag
att älska — allt det sköna: blommor, barn
att helt ej fångas in i tidens grottekvarn.
5. Vid hennes sida sitter ock en —
på henne nu sin ljuva blick hon fäster.
Hon nickar: just så hon skulle vara
kvinnan, som jag såg i fantasien bara
och högt hon talar med sin frusna röst:
”Nu är det vår, fastän det liknar höst”.
6. Snart grönskar äng och träden börjar knoppas
då kommer sommarns vila såsom vi nu hoppas.
Jag har din godhet sett, din huslighet, din flit
ditt ledarskap i lärarinnepolitikens slit
men vad jag ändock skattar högt av allt
är självuppoffringen och kärleken till kall du valt.
7. Du blivit liknad vid en pingstens lilja
med den skulle jag dig ock smycka vilja
och säga allt vad en japan om lotus-blomman säger
ack, ack mitt ordförråd så litet vackert äger
och när jag ord i rim och meter ville ha
jag märker, det går inte alls så bra.
8. Nu går hon vidare i laget för att hälsa
och räcker då sin tunna hand till —
”Du kunde bo uti ett präktigt slott
och åka uti galavagn helt flott”
hon kommer av sig ”flott, var fick jag det ifrån
kanske från franskan, det var blott ett lån”.
9. Du är beundrad båd´av kvinna och av man
för att du måla och spela piano kan
det kunde man nog också på tiden min
men aldrig nådde man en färdighet lik din
och aldrig hände det, att nån förnäm och rik
i hänsynsfullhet var dig minsta lik.
10. Hos dig är guldet skärat i sin rätta degel
”richesse oblige” du har din levnadsregel
men — fast jag älskar och beundrar dig
du i ett fall haver försummat mig:
jag aldrig nånsin har tänkt att det gick an
att kvinnor byggde hus utan att ha en man.
11. Det finns visst fler, som detta gör
jag riktigt ryser, när jag dylikt hör
En – – -, en – – – – – – namn
jag har hört talas om uti min lugna hamn
Jag ej förstår moderna kvinnor i er dar
hon är ju nästan, nästan-som-en-karl.
12- Nej, som en ståtlig — från stallarna
skall kvinnan värdigt skrida fram på trottoarerna
med ”air av något” över hela sin person
så ladylike i hållning och konversation
med klädedräkt, som uti färg och snitt är chick
med målmedvetenhet uti sin lugna blick
13. Och vem som verkligt rent förskräcker mig
är —, när på kälken hon fortskaffar sig
hon skrämmer vett båd´ifrån folk och bilar
när hon på gatan med sitt ”ur vägen” ilar
hon över breda diken styr och far
o, såna kvinnor fanns ej alls i mina dar
14. Och ni som alla sitta här så rara och så snygga
och bor i trevna hem så lugna och så trygga
jag hälsar er med glädje och med tack
för att ni glada är och int´nåt´mulet pack
Ja, leve alla mina nya vänner
för ung är den, som ung sig känner.
15. Och leve — och gårdsägare —
som haft besvär med alla gäster sina
och tack för maten, som var god
och tack för andlig spis och vänligt ord
ett hjärtligt tack för att vi samlats fått
hos er att fira vår, fast den till oss ej nått
16. Den gamla damen glider sakta ut
när skall utvecklingen väl taga något slut
att tänka sig en fest med bara kvinns
som roa sig fast inga kavaljerer finns
O, sena tiders kvinnor – leve ni –
Vi hurra för varann – o leve vi.
Bakgrundsinformation till dikten
1927 hade Sigrid Fridman, livskamrat med den berömda sexualradikale skribenten Klara Johansson, tillverkat en omtalad skulptur av Fredrika Bremer. Fridman, även hon född i Haparanda och bara två år äldre än Lina Hjort, är mycket omtalad i nationella tidningar. Hennes skulptur av Fredrika Bremer anses vara mycket ful, och de manliga konstkritikerna protesterar högljutt. Klara Johansson däremot försvarar Sigrids konst och kritiserar den svenska konstscenen för att vara dominerad av män som är rädda för alla kvinnor som nu börjar ta plats i det offentliga rummet.
Att Fredrika Bremer aldrig gifte sig har länge tolkats som tragiskt. Men i själva verket uttryckte hon i brev till sin friare Per Böklin att äktenskapet inte var något för henne. Så mycket mer vet vi inte, då Bremer brände nästan alla sina brev innan hon dog, och systern Charlotte förstörde hennes dagböcker när hon avlidit. I Fredrika Bremers skönlitterära verk finns däremot mängder av relationer mellan kvinnor som är svärmande, glödande innerliga och där de väljer varandra som familj och nära förtrogna. De porträtt som gestaltas mellan man och kvinna är däremot ofta svala. För mer exempel, läs Carina Burmans Kärlekshistoria – Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur.
En tolkning av dikten och nuckorna
I introduktionen till prosan skriver Lina att Louise Hummel ordnat festen tillsammans med ”oss”, alltså med Lina och minst en person till. I vers 3 är det ”Annette Järnbröst” som pekas ut som ”aftonens charmanta värdinna”, och alltså kan antas vara den person som Lina anordnat festen tillsammans med. Vi vet att ordföranden i rösträttsföreningen, Ester Holm, bodde i Linas gård. Det finns även saker som tyder på att de två kvinnorna bodde tillsammans även senare i ett annat hus som Lina byggde. I så fall blir även vers nummer 14 logisk då ”Ester” tillsammans med ”Lina” skapar ett dubbelrim: Och leve Ester och gårdsägare Lina, som haft besvär med alla gäster sina.
Det är lätt att föreställa sig att Lina Hjort och hennes ”nuckor”, inte bara kände till Sigrid Fridmans relation med Klara Johansson och att Fredrika Bremer också hade lesbiska relationer. Åtminstone lär Fredrika Bremers skönlitterära böcker vara kända av dem då de lästes av stora kretsar. De sociala cirklarna var små och nuckorna, Bremer och andra inom rörelsen hade inte bara kvinnokampen och samhällsengagemanget gemensamt, utan också det att de alla främst valde andra kvinnor som sina närmsta. I olika levnadsskildringar från lesbiska vid den här tiden finns det mycket som tyder på att man ofta kände till varandra, hade kontakt, upplevde ett ”vi” även om man inte umgicks privat eller någonsin träffades. För en utomstående kan det tyckas långsökt, men i ett lesbiskt perspektiv är det helt rimligt att Lina Hjort, som ju träffade Lydia Wahlström när hon föreläste om rösträtten i Kiruna, också kände till Lydias partner Klara Johansson, som sedan var tillsammans med Sigrid Fridman från Haparanda, och som skapade skulpturen av Fredrika Bremer.
En queer ledtråd?
I ett kort stycke i självbiografin omnämner Lina en händelse som kan tolkas på flera sätt. En väninnas morbror hyr ett tag en kammare hos Lina;
Själv bodde jag i köket. Han arbetade på en verkstad. Vi turades om att städa rummen och att koka morgonkaffet. I regel varje lördagskväll köpte vi färska bullar. Han målade tavlor, fast han inte hade tid att ägna sig så mycket åt denna syssla. Vi voro som syskon fast jag var något äldre. Mina kamrater skrattade åt att vi bodde ensamma i en lägenhet, men det brydde jag mig inte om. De kände mig alltförväl.
Vid en queer läsning kan de två sista meningarna förstås som att Linas vänner skrattar för att Lina bor med en man vid en tid då det är socialt oacceptabelt att göra det med en man du inte är släkt eller gift med. Samhället förutsätter att de då har en sexuell relation. Men det kan också läsas som att det är löjeväckande att Lina Hjort bor med en man just för att det annars skulle vara så otänkbart. Lina betonar också i texten att ”Vi voro som syskon”. Att ”De kände mig alltförväl” och att ”alltförväl” dessutom är ihopskrivet i en text som annars har ytterst få felskrivningar, kan ses som en betoning som medvetet pekar på detta; Att Linas vänner vet att det är helt otänkbart att Lina ska ha en sexuell relation med mannen, för att hon helt enkelt inte är intresserad av män på det sättet.