Med arbete inne i staden blir det lättare för Lina att bygga på sitt hus. Det mesta gör hon själv och mycket av byggmaterialet ordnar hon gratis eller till lågt pris. Hon får tillåtelse att plocka upp Bolagets överblivna tegel som sjunkit ner i dyn nere vid Tippen. Med stor möda får hon ihop tillräckligt med sten för att kunna bygga sin första husgrund. Virke får hon köpa på kredit och kan påbörja bygget av den första lillstugan.

Samma sommar som det första lilla huset är klart börjar Lina gräva grunden till sitt andra större hus på samma tomt. Hon köper torrfura av staten. En krona lasset betalar hon för furorna som huggs i Vakkakoski, flottas nedför Torneälven och transporteras med hästar till Kiruna. Hon gräver grunden själv, men får hjälp med timringen som sträcker sig tre våningar upp. Hon lejer en snickare som inreder huset, som enligt Linas direktiv får mängder av snirkliga utsmyckningar på farstubro och balkong. En hel del arbete utför hon på egen hand, även om det väcker människors förundran och ibland löje;

När det andra huset på min tomt byggdes och snickarna kommit ända till yttertaket, stod jag på ställningar och målade huset med ren oljefärg eftersom det byggdes. Bräderna voro mycket torra, ty ännu håller samma färg och det är fortfarande jämt och fint. Huset var i tre våningars höjd åt vänster och därför ansåg jag det lämpligt måla från snickarnas ställning. Högst uppe målade jag mest om nätterna, dels för att folk inte skulle se mig och förlöjliga mig, dels blåste det inte så mycket och så var jag inte i vägen för någon. En natt då jag stod i högsta hörnet kom en kraftig vindpust, och det var på ett hår när, att jag ramlat ned. Mot gatsidan måste jag i alla fall en gång måla mitt på dagen. Jag hade nämligen ingen hög stege och där fanns inga ställningar och jag skulle måla strax under nocken. Då stack jag ut en planka genom vindsfönstret. Min syster satt på plankändan inne och jag måste stå på tå på ena benet på andra plankändan för att nå. Just då gick en av samhällets läkare förbi. Solen stekte hett. Han ropade till mig och sade: ”Det behövs ibland två huvud för att stå på ett ben!

När huset är färdigbyggt inser Lina att hon även behöver källare och förvaringsrum och tar själv itu med att kärra jord under grunden. Samtidigt med allt detta arbetar hon som lärarinna sex dagar i veckan. Snart står Lina i skuld och har en mängd fordringsägare jagandes efter sig. De vågar sig inte till skolan om dagarna men knackar ofta på systerns dörr. För att komma undan beger sig Lina till en nära vän, en sjuksköterska på epidemisjukhuset. På grund av den smittsamma epidemin av difteri och scharlakansfeber vågar sig ingen dit och Lina lyckas komma undan tills hon äntligen kan börja hyra ut rummen i sin gård. Men hon fortsätter att bygga på tomten. Efter alla utbyggnader har huset slutligen fyra små lägenheter på ett rum och kök, tre små enkelrum och två stora rum. I de stora rummen finns kakelugnar och dessa hyr hon ut främst till lärarinnor. I uthuslängan finns två köksrum. På somrarna delar hon dessutom av vinden med lakan så att ytterligare två rum kan hyras ut. En sommar bor hon själv på vinden;

Jag värmde upp den med en fotogenkamin, vars lampglas var rödfärgat. Jag hade några mattor av oljat vävgarn. Sådana användes huvudsakligen av fotografer. Det skulle nämligen föreställa gräs. Jag hade sytt dem själv. Dessutom hade jag två pallar, som jag själv snidat, under det låga fönstret. I ena hörnet hade jag två långa näverlurar och på väggen ett alphorn. I andra hörnet ett dragspel, två ockarinor och olika sorters munspel, klockspel och bleckflöjt. På väggen hängde en hylla med romaner. Vid en vägg hade jag en trädgårdssoffa med hålig sits och några stolar. Det var hela möblemanget. I den ena mörka snedskrubben hade jag min bädd och en vrå för kaffekokning.

Fattigdom och sjukdom

Under Linas första år i Kiruna får hennes syster en dotter, Ingeborg. Efter ett fall från barnvagnen sväller hon upp och det visar sig att hon fått tuberkler som sprider sig i kroppen. Med flickans behov av daglig sjukvård blir den ekonomiska påfrestningen stor. Samtidigt har flickans far, Linas svåger, fortfarande problem med sitt drickande. Han är en av alla män som spelar kort och super upp hela sin lön. Om nätterna har lilla Ingeborg svår värk och gråter och skriker av smärta. Ibland slår den onyktra fadern henne för att hon ska tystna. Linas syster gråter av förtvivlan, men inom Lina växer det en helig vrede. När Ingeborg är fem år får hon en bror, Fritjof, och snart är hon såpass frisk att hon kan börja skolan. Men bara ett år senare får hon mässlingen och hennes tidigare sjukdom blossar upp igen, nu spridd i hela kroppen. Svågerns supande har blivit allt värre och han har förlorat sitt arbete. Lina lovar honom sin nybyggda gård om han bara slutar dricka. Han är nykter en månad men är snart tillbaka i samma spår igen. Med en dotter som skriker av smärta och en son som behöver ammas om nätterna får svågern nog och lämnar familjen. Lina hjälper sin syster att söka fattigdomsbevis och skickar iväg dem till Luleå lasarett då dotterns behov av vård nu är akut.

Lina går hemma och oroar sig. Hon blir tungsint och närmar sig återigen den psykiska ohälsa som hon hade för några år sedan. Hon börjar umgås med en lärarinna som är engagerad i en frikyrklig förening. Lina har en orgel och lärarinnan brukar komma dit för att spela Sions toner och sjunga.

Hon satt ofta hos oss och jag tror att hennes avsikt var att med sin sång kristna det hemmet. Men där hade sorger, försakelser och det vilda rallarlivet satt en hård stämpel och gjort jordmånen karg. Vi hade tillägnat oss den knotiga fjällbjörkens natur, och henne sång kunde ej mjuka upp sinnena i den bemärkelse hon tänkt sig. Men vi älskade sång och musik. Jag lånade hennes sångbok och spelade dagligen missionssånger. Jag trivdes gott att vara med henne, för hon var mild och god och saktmodig. Det kändes som man kommit från öknens hårda storm till vilostället vid källan. Jag var dagligen tillsammans med henne i flera år och jag kommer med stor tacksamhet ihåg min glädje över att få umgås med en människa, som var helt annorlunda dem jag förut mött. Henne träffar jag numera också någon enstaka gång, men sedan jag började arbeta för rösträttsrörelsen, skildes våra vägar så småningom.

Efter flera turer till kurhem i Skåne och Luleå får flickan slutligen åka hem då det inte finns mer att göra. 1910 dör Ingeborg.

Det är också här som de lesbiska tolkningarna börjar komma in. I sin självbiografi berättar Lina om flera olika kvinnor som hon träffar. Ibland är det bara korta möten där Lina ofta omnämner kvinnornas skönhet;

Vid sjöstranden låg en fotografiateljé. Jag avundades dem som bodde där, ty deras stuga låg så vackert till. En blomsterrabatt prydde väggen åt söder. Den sommaren var särskilt vacker. Sjön låg oftast spegelblank och ofta var det soligt och varmt. Flickorna som skötte ateljén voro unga glada skånskor. De klädde sig i ljusa vackra kläder och sågo ut som nyutslagna rosor. De brukade om kvällarna ro ut på sjön”.

Bland de kvinnor som Lina omnämner finns det relationer som varar i decennier. Emellanåt är kvinnorna namngivna, och ofta nämns deras namn som om Lina i sin text förutsätter att läsaren ska veta vilka de är.

En flicka hade jag svårare att bli bekant med. Hon föreföll att vara högdragen. Men sportintresserad var hon och det var även jag. Då jag 1905 besökte sommarkurser i Uppsala fick jag en dag brev från denna flicka. Hon ville träffa mig. Jag kunde inte förstå vad hon ville mig, ty vi hade egentligen inte umgåtts. Det första hon gjorde var att föreslå mig följa med på en resa till Skokloster. Det var jag med om, och på båten lade vi bort titlarna. Så överenskommo vi, att tillsammans göra ett besök i Stockholm, dit ingen av oss varit förut. Vi togo in på ett hotell och måste skriva våra namn i en bok. Så gingo vi till sängs. För var gång vi vände oss, knakade sängarna så förfärligt, och vi började oroa oss, att vi kommit till ett dåligt hotell. Vi ångrade att vi skrivit in våra namn i boken. Innan vi lade oss hade vi köpt frukt och en flaska vin. Vinaffären fick min kamrat göra. Det skämdes jag för. Nästa kväll besökte vi en teater. Jag såg där damer, klädda i vitt och guld, somliga så gott som nakna. De gungade i höga gungor, pratade och sjöngo. Jag minns ej så mycket av det, men jag var mycket generad och sade till min kamrat: ”Hit går säkert inte anständigt folk.” Jag tyckte att allas ögon voro riktade på mig.

Efter uppsalaresan träffades Maja och jag i Kiruna och blevo goda vänner. hon stod i en herrekiperingsaffär. Flera år i sträck brukade hon, sedan hon ätit kvällsmat, komma till mig. Vi sutto uppe om vinterkvällarna och när kl. slagit elva gick hon hem. Vi berättade roliga historier och sjöngo sånger. Ofta voro vi även tillsammans med ett par andra flickor. Hon var mycket intresserad av att laga ett gott mål mat. Så länge hon hade plats i denna affär sportade vi de stunder hon var ledig. Om hon kom hem till mig och jag inte var hemma, tog hon sig för att möblera om i mitt rum. Och då jag kom hem kände jag nästan inte igen mig. Jag var inte alltid så vänlig mot henne som hon mot mig och det förundrade mig, att vänskapen varade i tjugo år.

Ibland har kvinnorna fått pseudonymer eller omnämns som ”en lärarinna” eller ”en flicka”.

De enstaka kvällar som Luleå-lärarinnan hade tid vara inne, hade vi härliga musikstunder. Hon spelade piano så vackert som få kunde det. Hon var mild och god. hon hade ny toalett så gott som var dag och hade således en hel garderob med sig. Allt tog sig bra ut på henne, och vackert gick hon. Hon var som en älva. Jag kände mig stolt att någon gång få göra sällskap med henne till föreläsningarna.

En lärarinna, som jag brukade vara mycket tillsammans med och som jag här vill kalla Annette Järnbröst, såg jag upp till med mycken respekt. Hon hade ett lugnt sätt, sade ej mycket, men var bestämd. Jag tror att det är tysta människor, som i regel väcka respekt. Hon tålde aldrig att man talade illa om någon annan. Om det var något som måste sägas, sade hon det direkt. Hon ville alltid tänka gott om andra. hon hade ett nobelt utseende. Man kunde se, att hon kom från ett fint hem.

Men att vara lärarinna var att vara motarbetad. Manliga lärare före 1958 hade kunnat komma från alla samhällsklasser. Lärarinnorna däremot kom ofta från en övre medelklass och höjde statusen hos hela lärarkåren. 1906 kom en lag som bestämde att män och kvinnor skulle ha olika löner, där kvinnan självklart skulle ha den lägre, och kvinnliga lärare skapade en egen facklig organisation. På 20-talet krävde de manliga lärarna ännu större löneskillnader, de ville ha en tredjedel mer än kvinnorna, och argumenterade med att de arbetade med de äldre pojkarna som kvinnorna inte kunde handskas med. När de kvinnliga lärarna 1920 utgjorde nästan hälften av den totala lärarkåren deklarerade staten att kvinnorna aldrig skulle utgöra mer än 45% av alla lärare.

Lärarinnorna motarbetades även när det gällde att klättra i hierarkin. De hindrades att bli adjunkter och lektorer med argument som att ”För varje ädel moder och maka gör staten större vinst än om den fått en tjänsteman, om än aldrig så god”. Om kvinnan nu inte fullföljde sin himmelska plikt att bli mor kunde hon få uppfostra de yngre barnen och undervisa i de mer kroppsliga och naturnära ämnena såsom rättskrivning, slöjd och teckning. Kvinnor ansågs ha ”mindre utvecklade anlag för det formella” och ansågs därför olämpliga i chefsställning varför Läroverkens Överstyrelse 1914 bestämde att de inte fick bli rektorer eller överlärare. Undantaget var de många flickskolor som uppstått på privat initiativ över hela landet under 1800-talets andra hälft. Här var ägaren eller föreståndarinnan (med modernt språkbruk rektor) nästan alltid en kvinna.

Föreställningar om kön och ”naturlighet” präglade mycket av debatten. De lärarinnor som inte själva fick barn förutsattes vara lärare för att få uttryck för sina moderliga instinkter. Men om hon var gift skulle allt för mycket energi gå åt till de egna barnen, då modersinstinkten ansågs starkare än allt annat, vilket skulle gå ut över eleverna. För manliga lärare ansågs det däremot bara vara en fördel att vara gift då de genom faderskapet fick träning i att ge barn kärlek, något som inte sågs som en naturlig förmåga hos män.

Folkskollärarinnorna kallades ”Fröken” vilket berodde på att det förväntades att lärarinnorna inte skulle vara gifta (Fru). En gift kvinna skulle ha ansvaret för hushåll och barnuppfostran, och kunde därför inte ha tid att dessutom ha ett arbete. Det fanns ingen lag som krävde att de var ogifta, men många lärarinnor förlorade sina arbeten om de gifte sig och Kyrkomötet krävde 1893 till och med att alla gifta kvinnliga lärare skulle avskedas. Men staten sade nej till förslaget då de faktiskt var beroende av de lärarinnor som trots allt var gifta. Inte förrän 1939 lagstiftades det om att statligt anställda lärarinnor inte fick avskedas på grund av förlovning, giftermål eller barnafödande. Om de varit anställda i minst två år vill säga.

Detta gjorde att lärarinneyrket var ett sätt för kvinnor, helt i enlighet med samhällets förväntningar och normer, att inte behöva leva ett liv med en man. Självklart kunde det finnas många skäl till att inte vilja gifta sig och bli mamma, men för lesbiska blev lärarinneyrket en möjlighet. Som lärarinna fick en tillträde till intellektuella sammanhang, kunde bo själv, med väninnor, älskarinnor och flickvänner, utan att det ansågs konstigt. Omgivningen tolkade det ofta som en ekonomisk och trevlig lösning för att slippa bo ensam. Men bakom de lyckta lärarinnedörrarna kunde kvinnor ha vilken relation till varandra som de själv ville, som omgivningen ofta inte hade en aning om, eller pratade mycket tyst om.

En feministisk pepp-dikt

Innan bygget påbörjas blir Lina uppvaktad av en av Nuckorna. Hedda Skarpesvärd kommer, iklädd en manligt betonad dräkt, och presenterar sig som ”Arkitekten Esmeralda Klot” innan hon läser följande vers för Lina;

1. 
Det är ju Fröken Karolina Hjort?
Jag är ju inte något stort,
blott en idérik arkitekt,
som går och väntar uppå min lyckas fläkt

2.

Ni själv ju en äkta kvinna är
Den tanken är mig kär,
att vi två, Ni och jag,
ska ingå fostbrödralag 
och vi tillsammans skola bygga upp ett hus
som skina skall som stadens ljus:
en förebild för framtidsarkitektur
bli kvintessensen av vår kultur

3.
Ge sjutton uti Lundberg, Höök m.fl.
Släng bort deras ritningar och lera!
Lita uppå mig i alla väder
fast blott delvis jag bär mannakläder
Hör nu på mitt förslag!
Grunden är ju klar.
Själv ni lagt den har.

4.

Där den ligger säker uti alla tider.
Om än Palladium vid jordbävning skrider
Sätt sedan upp en ställning av metall!
indela den i rum blott, icke hall
en kokvrå, halvannan meter i kvadrat
där hyresgästen även äta kan sin mat
Ej något lyxpalats för folk med överklassfasoner
nej, lämpligt blott för enkla kvinnspersoner
bör er byggnad bliva
Till enkelhet och sparsamhet
det hela stan skal liva.

5.
Detta passar till en ensam dam
Detta till en utan barn
Av förra slaget har ni tio
av senare blott nio.
Tvättning, bad får ej ske inomhus
nej, ute i Guds klara ljus
Till fontäner fyra
Alla sina steg få styra
Dessa skola föreningsgatan kanta
För ett manfolk ej där skall ranta
att husets invånare bekika –
Ni vet ju att så´na finns, som efter sensationer fika

6.
Vi sätter upp en skärm, en tjock och tät
Så karlarna ej ens kan se ”det”
på våra hyresgäster ljuva
som sig i badet skruva.

7.
Kostnadsplanen är också klar
Se blott vilken förtjänst Ni har!
Nio lägenheter á 650
Tio á 800 blir 13850.
Hela huset kostar i uppförande blott 15060
Det blir jämt
92 procent
Min lilla ritning kostar blott 355
Säg, Fröken Hjort, visst betalar ni dem?

Henny Modig målar Lina Hjorts hus

Några år efter att huset står färdigt anlitar Lina en målare för husets insida. Hon blir dock inte nöjd med arbetet inne i trapphuset, som hon anser är för mörkt. Men målaren vill inte göra om det då han tycker att hon betalar för lite. En ung flicka som Lina haft i skolan och som ofta kommit och hälsar på tillsammans med sin mor är duktig på att teckna. Lina har flera gånger sett henne rita människoansikten på pappersbitar och frågar om flickan skulle vilja måla en hjort i tallskog inne på murstocken i trapphuset. Det vill hon. Konturerna målas med färgkrita och sedan färglägger hon med 20 års överblivna färgburkar som Lina har sparade efter alla sina husprojekt. Resultatet blir bra och Lina ställer iordning ett av rummen i huset som ateljé och tar fram gamla fanéer, korkmattor, markiser och masonitbitar som får fungera som taveldukar. Det är första gången som den artonåriga Henny målar med oljefärg, dessutom är det ju husfärg hon målar med. Den fäster dåligt på underlaget, rinner och kladdar och Lina blandar ut den med olika material för att se vad som fungerar. Under några vårmånader målar flickan, som heter Henny Modig, cirka 200 tavlor. De största är 2×1 meter. Motiven består till en början av kopior av kända verk. Lina beställer konstverk som hon tycker om och om hon inte tycker att någon detalj i originalet ber hon Henny att måla annorlunda.

Lina är mycket nöjd och tycker att Henny har talang. Hon hör av sig till några konstintresserade personer för att de ska titta på verken. Men när de får höra att Henny målat snabbt, ibland 2-3 tavlor per dag, tycker de inte det är lönt att komma och titta. Det är omöjligt att måla kvalitetskonst på så kort tid, säger de. Men de arbetarfamiljer som får se tavlorna tycker mycket om dem och snart sprider sig ryktet om den talangfulla Henny Modig i Kiruna och når även de konstkunniga som förvånade anser att de håller hög standard för att vara gjorda av en helt outbildad ung flicka. Något år senare har Lina en bekant från Stockholm på besök. Hon blir alldeles häpen av förtjusning och tycker att flickan ska få hjälp att skaffa sig konstutbildning. Några tavlor plockas ner och skickas till Konstmuseet i Stockholm, bland annat en kopia av Edelfeldsts Fiskare och Bauers Snöstorm och lappläger. Men när Henny får en inbjudan till ett sammanträde med inflytelserika personer i konst-Stockholm vill hon inte åka. ”Jag vill inte lära mig detta svältyrke”, ska hon enligt Lina ha sagt.

Senare, när Henny Modig gift sig flyttar hon med man och tre barn till Stockholm. Hon skiljer sig och blir där en framgångsrik konstnär som ensam försörjer sig själv och sina tre barn på sin konst.

Artikel om Henny

Bostadsbrist i sekelskiftets Kiruna

I slutet av 1800-talet var bostadsbristen ett stort problem bland nyanlända gruvarbetare. Bostäder uppfördes utan bygglov och med byggnadsmaterial av lådor, slanor, brädor, stenar, mossa och torv. Vid sekelskiftet 1900 hade Kiruna redan 100 olagligt uppförda bostäder, alltifrån torvkåtor till s.k. fläsklådor – små enkelt uppförda skjul av bitar från fläsk- och dynamitlådor.  Med det skulle inte dröja länge innan de olagliga bostäderna ersattes med bostadsvänliga hus när den första stadsplanen kungjordes den 27 april 1900. De nysläppta tomterna blev populära och husen i staden kom under det första årtiondet att växa upp som svampar ur marken.

En av alla som köpte bostadstomt i början av 1900-talet var Lina Hjort.  Med blygsamma 35 kronor på fickan och ett bostadslån därtill blev det första huset en liten stuga på två rum. Byggvirket var begagnade plank som Lina själv fiskat upp från den närliggande sjön och teglet fick hon ta från Bolagets marker. Spiken kom från det nyss rivna Privathotellet, spik som Lina plockat upp från marken och rätat ut på en sten. Det hon då inte visste var att denna lilla stuga kom att bli början på hennes fastighetskarriär, en karriär som kom att göra henne till en av de större fastighetsägarna i staden vid sin bortgång vid 1950-talets slut.

Linas nästa projekt låg i den norra änden av staden och på tomten byggde hon totalt två bostadshus, ett mindre och ett lite större. Mycket av grundgrävningen till det större huset gjorde hon själv. Däremot lejde hon bort tunga timmerjobb samt diverse snickeri- och murarbeten. Men när matkällare och förvaringsrum under bostadshuset skulle grävas ut gjorde Lina jobbet själv. Hon kärrade sten och jord nattetid så ingen skulle se henne.

Lina Hjorts andra hus, fotograf okänd.

När fasaden skulle målas stod hon på byggställningar och målade med oljefärg, ofta sent på nätterna så grannarna inte skulle se henne, men också för att det blåste mindre då. Fasaden mot gatan var hon däremot tvungen att måla dagtid, men då den saknade byggställning var det svårt att nå högst upp. Lina stack då ut en planka genom vindsfönstret och lät sin syster sitta på den bortre änden. På andra sidan plankan stod Lina på tå för att nå allra högst upp. Denna innovativa, rent svindlande lösning väckte troligen en hel del uppmärksamhet av de förbipasserande!

Lina Hjorts tredje hus, fotograf okänd.

Till följd av bostadsbristen hade Lina inte några svårigheter att hyra ut sina rum, snarare tvärtom. För att kunna ge plats åt fler inneboende byggde hon ut och byggde till, hon till och med grävde ut ett rum en halvmeter under jordytan. Men då rummen var små, saknade bekvämligheter och hyrdes ut ofta var Lina tvungen att renovera med jämna mellanrum. Till slut beslutade hon att sälja fastigheten då hon fått vetskapen om att apotekaren i staden ägde en tomt mitt i centrum, en tomt som hon gärna ville köpa.

Huset vid Seger Svanbergsgatan

Tomten som Lina var intresserad av låg vid Seger Svanbergsgatan. Marken kom att annonseras ut två gånger innan hon äntligen kunde köpa den. 500 kr kom den att kosta, och den var verkligen efterlängtad. Efter köpet blev det bråttom, med endast 1 ½ år på sig att färdigställa ett bostadshus innan samhället juridiskt skulle kunna återta tomten i sin ägo var det bara att sätta igång. Till grundgrävning tog hon hjälp av både ungdomar och stenarbetare. Alla stenar lades på hög och bildade en mur mot gatan, detta så att nyfiket folk inte kunde se vad som föregick bakom muren. Det var nämligen många som hade synpunkter på hennes arbetsinsats under både grundgrävning och gjutning. Men med hjälp av muren kunde hon hålla en del nyfikna blickar och glåpord på avstånd.

Den nyinköpta marken var en hörntomt i bästa läge där hon begärt att få bygga ett stenhus i tre hela våningar. De nya byggstadgarna i staden satte dock käppar i hjulet då tomten låg på kvarterets högsta punkt, så den tredje våningen blev istället en vindsvåning.

Den första bygglovhandlingen dateras till den 14 maj 1920.  Med bygglovshandlingen som stöd får vi därför anta att den första byggperioden är år 1920, även om det finns en sägen om att byggnaden uppförts tidigare. Ritningen saknar byggherre, men både dörr- och fönsterplacering är likvärdig med dagens fasadutformning utmed Seger Svanbergsgatan.

Ritning till boningshus, kvarter 17, tomt 1

Lina kom år 1930 att utöka bostadshuset i vinkel längs med Föreningsgatan med butikslokaler på bottenplan och bostadslägenheter på överplan. Hon byggde samtidigt om den ursprungliga huskroppen både invändigt och utvändigt. Det gamla s.k. mansardtaket byttes till ett sadeltak och takkupor togs bort. Då Lina var kvinna i ett mansdominerat samhälle var hon tvungen att anlita en manlig arkitekt för tillstånd att uppföra sitt hus. Hon bekostade allt själv och fick hjälp av samhällsarkitekten Bertil Höök för arbetsbeskrivning och kontrakt. Huset kom att gå under det kända namnet Centrumhuset. Detta kom också att bli hennes sista och största hus.

Fasadritning, Centrumhusets utbyggnad 1930. Ur Hööks arkiv, Norrbottens museum.

Föreningsgatan i Kiruna år 1935. Foto: Borg Mesch, Kiruna kommun.

Centrumhuset, ett hus med historia

Centrumhuset i Kiruna dokumenterades 2018-02-20 av fotograf Daryoush Tahmasebi tillsammans med byggnadsantikvarie Erica Duvensjö, Norrbottens museum.

Centrumbyggnadens fasad är på framsidan putsad och på baksidan klädd med plåt. Fönstren är olika storlekar och karaktär – allt från krysspostfönster med småspröjsade överglas till helt ospröjsade fönster. Enligt arbetsbeskrivningen från 1930 utgjordes takmaterialet av prima enkelkupigt ofalsat högrött taktegel, något som idag är utbytt.

Interiören i huset är välbevarad och i trapphusen finns mycket av originalsnickerierna kvar. Ledstänger av polerad björk och enkelt profilerade lister samsas med väggbeklädnad av lockpanel samt bevarade lägenhetsdörrar.

Centrumhuset i Kiruna, trapphus med originalräcke. Foto: Daryoush Tahmasebi.

I Centrumhusets bottenvåning ligger sedan 1930-talet klädaffären Centrum. På övriga våningsplan finns lägenheter i varierande storlek. I en av lägenheterna högst upp i huset råder en stilfull och klassisk atmosfär. Med låga köksbänkar, snabelbeslag på höga köksskåp, nätt spegeldörr i trä till klädkammaren med tillhörande klassiskt kammarlås och enkla skivtak är lägenheten som hämtad från byggåret. Att toaletten inrymts i en garderob vilket gjort att duschen inte fått plats gör det hela till en historisk tillbakablick. Lyckligtvis finns dusch i närliggande vindsförråd.

Enligt arbetsbeskrivningen från byggåret utgjordes inredningen i tamburer och kapprum av en bröstpanel i plywood upp till ca 1.7 m ovan golv, vilket avslutades med en klädhängare. Om de fortfarande finns kvar i lägenheterna är dock oklart.

Centrumhuset i Kiruna, väggmålning i trapphus av Henny Modig Förare. Foto: Daryoush Tahmasebi.

En ung flicka som Lina uppmärksammade för sin konstnärliga talang, Henny Modig Förare, har på murstocken i fastighetens trappuppgång och i källarvåningens spontade väggpaneler målat vackra kontverk med samiska motiv, riddare, madonnor och barn. Efter detta inredde Lina en ateljé i huset där Henny också kunde måla tavlor som Lina beställde. Nära 200 tavlor kom det att bli och alla fick bestämda platser i huset.  Detta kom sedermera att bli början på Hennys konstnärskarriär.

Centrumhuset med sina äldre detaljer, vackra konstverk och bevarade karaktär är sannerligen ett hus med historia.

Självbiografi

Delar av Linas självbiografi finns publicerad i Norrbottens hembygdsförenings årsböcker under 1960-talet. Här kan man läsa om hennes liv och engagemang, men också om hennes fastighetsaffärer och byggbestyr. Genom Linas självbiografi får vi också en exklusiv inblick in i en av hennes fastigheter. Där beskrivs i korta drag färgsättningen i två av rummen, vilka var modernt färgsatta för sin tid. I ett av rummen var väggarna klädda med panel och målade i björkimitation, något som var mycket vanligt på den tiden. Spismuren var dekorationsmålad i marmorimitation medan tak och fönster var vitmålade. I ett annat rum – som var bostad åt den s.k. Kaffe-Maja, var den röda färgen dominerande. Väggarna var tapetserade i rödblommiga tapeter och på golvet låg en rödrosig korkmatta. Ytterdörrarna till de bägge rummen var fernissade, något som de inneboende gjorde en gång om året.

Att Lina tog hand som sina hyresgäster genomsyrar självbiografin och att fastigheterna blev ett stort kapitel i hennes liv rådet det inget tvivel om.

Barck, Åke, Kirunas första sekel: utgiven av Kiruna kommun med anledning av samhällets 100-årsjubileum år 2000.

Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok år 1962, Fattigbarn, Lina Hjorth.

Norrbottens läns hembygdsförenings årsbok år 1964-65, Början till tätort: Lina Hjort berättar vidare.

Falk, Hjalmar, 70 år i Kiruna.

Hjorth Lina, självbiografi, F27:8 Norrbottens museums arkiv.

Arkitektfirman Höök, Norrbottens museums arkiv: akt 45, Hjort, om- och tillbyggnad, Kiruna.

Kiruna stadsarkiv: bygglovshandlingar för kvarteret Grundläggaren

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=6710825