År 1889 föds två pojkar i byn Krokträsk, utanför Älvsbyn. Den ena pojken blir en världskänd astronom, den andra pojkens öde blir en väl bevarad släkthemlighet. Den första som tagit reda på sanningen är Britt-Marie Andersson. Här berättar hon om sin mormors mor Hilda Näslund och det brott som hon dömdes för.
År 1889 är ett speciellt år för Britt-Maries släkt. Under sommaren sker två födslar i byn Krokträsk,
strax utanför Älvsbyn. Systrarna Hilda och Lovisa föder var sin son. Men barnens öden kommer att
bli fullständigt olika. Den ena pojken får namnet Knut och blir en världskänd och folkligt omtyckt astronom, den andra pojkens öde blir en väl bevarad släkthemlighet.
Den första som tagit reda på sanningen är Britt-Marie.
Här berättar Britt-Marie själv om sökandet efter svaren kring Hilda Näslunds brott och om hur det har påverkat henne och hennes släkt.
Britt-Marie Andersson kommer från Uppsala och har skrivit boken ”Hilda från Krokträsk – ett fängslande kvinnoliv” som utkom 2012.
Barnamord var ett relativt vanligt brott i bondesamhället, något som framgår av rättsprotokoll från 1600-talet och framåt. I de sägner som finns bevarade berättas om hur det utkastade barnet fortlevde som ett väsen, vilken gjorde sig tillkänna på olika sätt och vittnade om vad det råkat ut för. Berättelser av den här typen finns från många håll runt om i vårt land. Vanligen kallas denna typ av väsen för myling, men det är egentligen en beteckning som är vanligast i södra Sverige. På andra håll kallas den: gast (Svealand), utböling, utbörding (Norrland), utkasting eller ypping (norra Dalarna) eller liknande, även om gränserna för de olika benämningarna kunde vara något flytande. I Norrbotten är istället de vanligaste beteckningarna utböling, utbörding eller äpärä (”oäkting, bastard, horunge”).
Kvinnor som fick barn utom äktenskapet hade det inte lätt. Det fanns en kraftig avsky och motstånd mot sådant från samhället. Hon kunde bli stämplad som en hora, något som ansågs så pass förnedrande för henne att hon istället för att behålla barnet valde att döda det. Många sägner och sägenmotiv är knutna till detta brott. En funktion med dessa berättelser kan ha varit att avskräcka kvinnor från att döda sitt barn. Den kvinna som ändå tog steget och mördade sitt barn kunde drabbas av samvetskval, ånger och rädsla över sin ruskiga handling, vilken återspeglas och upprätthålls av berättelser om barnet som ett dödsväsen. Mycket av förklaringen till den skam som en moder kunde känna för ett barn som föddes utanför äktenskapet var påverkat av tidens sexmoral. Att bli med barn utom äktenskapet fördömdes av grannarna och samhället i stort. Det ansågs också oerhört skamligt och syndigt för en ogift kvinna att föda ett barn. Även den protestantiska kyrkan var mycket fördömande mot barnamord. Detta försatte kvinnan i en svår sits. Istället för att riskera grannarnas och lokalsamhällets klander var det många som istället valde att döda sitt barn, och då skedde det i hemlighet.
En äpärä är ett odöpt mördat barn, en osalig död och en gengångare, som ger sig tillkänna i närheten av det område där dess kropp blivit gömd. I många av dessa berättelser gör sig barnet tillkänna genom skrik, jämrande gråt eller genom att visa sig för människor eller ställa till med ofog i området. Syftet kunde vara att den ville komma i vigd jord, att den ville bli döpt (och därmed salig) eller helt enkelt att brottet skulle uppklaras och förövaren få sitt rättmätiga straff. Hur en äpärä kunde se ut varierar; det verkar inte ha funnits en klar och bestämd uppfattning om detta, vilket gäller för många av folktrons väsen. Det vanligaste var att någon hörde barnets jämrande gråt, ibland säger barnet en ramsa som att den vill ha skor och strumpor för att marken är så taggig, eller så vill den berätta att den ligger i en allt för trång låda eller bytta och vill slippa ut. Stundtals är ramsan en ledtråd till vart barnet ligger gömt.
Dessa ramsor kan idag tyckas makabra, eftersom de tycks skämta om något som är sorgligt och fasansfullt. Vi bör dock ha i åtanke att det här är berättelser som utmynnat ur folkdiktningen, där berättaren drog nytta av att väcka känslor och engagemang för sina historier. Det var inte vem som helst som kunde förmedla sägner på ett konstfullt sätt som trollband publiken. För det krävdes en duktig berättare, därmed är det rimligt att tänka sig att många sägner spetsades med ramsor och utbroderades för att ge ökad effekt. Samtidigt var dessa berättelser ett sätt att bearbeta något som faktiskt ägde rum – det var inte bara fantasin som format sägnerna. Bakom dem ruvade vetskapen om att barnamord förekom, det var en i allra högsta grad känslofull händelse som kunde ligga bakom berättelserna.
Ett vanligt sätt att skydda sig mot gengångare var att tillkalla en präst. Om han läste ur Bibeln över det döda barnet så fick den ro i sin grav. Ett annat sätt var att moderns brott avslöjades. Ytterligare ett sätt var att begrava det som var kvar av barnets fysiska kropp i vigd jord. Det senare är också typiskt för många sägner om gengångare och spöken. Den som bragts om livet på ett brottsligt sätt fick ingen ro i sin grav förrän brottet avslöjats och gärningsmannen fått sitt straff. Alla dessa faktorer har påverkat och vidmakthållit folktron kring det mördade barnet.
I Institutet för språk och folkminnens samlingar finns det många berättelser om äpärä. Nedan listas ett antal berättelser från samlingarna i Uppsala.
Maria Hellin Lahti, berättar 1978:
”[Jag ] minns något som Maria Rova, god vän till min mor, en gång berättade för min mor Selma, en vårvinterdag i seklets början, medan de höll på att tvätta kläder i den stora ljusa och varma ladugården. Maria Rova var en av de många änkor som efter makens död berövats sin stora gård och fick dra fram i fattigdom som hjälp hos andra för att kunna försörja sig själv och sina barn. I min barndom var Maria Rova en gammal kvinna med vuxna barn som klarade sig bra. Men Maria gick ändå till vissa gårdar och hjälpte till med stortvätt och skördearbete, en av de allra duktigaste att hantera skäran på kornåkern. Och nu, denna ljusa vårvinterdag, jag minns att snö låg kvar på gården när jag gick till ladugården för att tala om att maten var färdig – jag vill minnas att dörren till ladugården och ladugårdsfarstun stod öppna medan Selma och Maria höll på med stortvätten. Jag blev helt tyst stående vid dörren. Jag hörde Maria berätta något så kusligt spännande åt mor.
För många år sedan hade hon tvättat kläder i ladugården i en av byns största gårdar. Tvättlöddret skummade i tvättbaljan medan hon gned kläderna mot tvättbrädan – till sin fasa såg hon plötsligt ett litet naket barn bittert gråtande sitta på kanten till tvättbaljan – i nästa ögonblick gled barnet ner och försvann under golvet. Maria nämnde ingenting om detta förrän långt senare men hon hade hört att ”värdinnan” i gården haft missfall. Det var någonting kusligt med håligheten under ladugårdsgolvet. Där samlades under vinterns lopp all urin från korna (”virtta kellari”). I gödselrännan bakom korna, som stod i sina bås med träväggar, fanns runda hål som skulle petas upp med en käpp när man skottat ut gödseln genom gluggen på väggen bakom den sista kon i raden. Och på golvet nära gluggen fanns en lucka i golvet. Genom den släppte kvinnorna ner kornas efterbörd och annat avfall. Men det ryktades om att någon kvinna också släppte ner foster efter missfall.”
”Mellan Pajala och Erkheikki byar fanns en äpärä i en backe. Folk hörde den gråta och jämra. Och en gång, då kyrkoherde Stenborg i Pajala kom från ett barndop i Juhonpieti och kom till den där backen, hörde också han äpärän. Och kyrkoherden stannade där och ’läste hela begravningen’ över äpärän, han jordfäste äpärän. Detta hörde jag berättas då jag var liten – en äpärä är ett barn som fötts och dödats utan att någon vet av det.”
Emma Nuoksujärvi f. 1886 i Pajala. Insamlat 1931. Arkivförteckning: ULMA 3504:7
”Missfall, som kastas ut, börjar ropa och skrika. Det skall ligga i välsignad jord för att få ro.”
Anna Päärni f. 1881 i Pajala. Insamlat 1931. Arkivförteckning: ULMA 3504:7
”I Sattajärvi, Pajala sn, på andra sidan sjön har dom hört en äpärä skrika. De va en kvinna, som gjort så hon fick missfall och grävt ned de vid sjön och det skriker sen och ropar. Min hustru, som är från de där trakterna, har själv talat med en kvinna, som hört den där äpärän skrika.”
H. L. Nilsson, f. 1860 i Jokkfall, Överkalix. Insamlat 1932. Arkivförteckning: ULMA 3504:7
”I min barndom hörde jag en händelse omtalas och den skulle vara sann. Det berättades, att en kvinna mördat sitt barn genom att kasta det i en bäck. En gång kom en man förbi där och han bar en barnlikkista. Då kom det mördade barnet efter honom, det följde honom omkring ½ mil, han såg det ej, men hörde det ständigt ropa: Kata hit, kata hit! Barnet var så litet, att det ej kunde säga s.”
Eugenia Isberg, f. 1888 i kyrkbyn, Korpilombolo sn. Insamlat 1931. Arkivförteckning: ULMA 3504: 8
”Ärpärä är ett mördat, utkastat barn, som inte döpts. Jämmern från äpärä hörs runt omkring en, ljudet flyttar sig. Äpäräs jämmer och klagan tystnar aldrig förrän det får kristlig begravning. Folket tror absolut på äpärä. Ett sådant utkastat barn gråter och säger: ’Far ge mig sko, mor ge mig strumpa, på karjalaheden sticker gransrisnålarna mina fötter’. Hörde detta i min barndom i Korpilombolo.”
Eugenia Isberg, d. 1888 i kyrkbyn i Korpilombolo socken. Insamlat 1931. Arkivförteckning: ULMA 3504: 8
”Äpärä är det lönnmördade och gömda barnet. När dom får reda på det ställe varifrån äpäräs gråt kommer, bruka dom gå dit och läsa jordfästningsorden. Och då tystar äpärä för alltid. Det här har jag hört i min födelseby Nuuksujärvi Korpilombolo socken.”
Kristina Aittamaa f. 1869 i Nuuksujärvi. Insamlat 1932. Arkivförteckning: ULMA 3504:8
”Det sas i min hemtrakt, att om missfall kastades ut, började det ropa och skrika och det sas, att det var ett barn det där och kallades äpärä. Dom brukade skrämma barnen för äpärä och säga, att äpärän stod och vred på riset och grät och sa: ’Vänta bara! De sticker på mina ben, jag vill ha strumpor och skor’.”
Anna Norrström, f. 1884 i Saittajärvi, Tärendö sn. Insamlat 1932. Arkivförteckning: ULMA 3504:9
”Om någon får missfall och det kastas ut i skogen börjar det ropa och skrika.”
Matilda Granath f. 1865 i Övertorneå. Insamlat 1930. Arivförteckning: ULMA 3504:10
”Äpärä är ett sådant där barn, som fötts och mördats och grävts ner i nån backe eller så i all hemlighet. Min far berättade, att han en gång som 9-årig, det var i Pello i Tornedalen 1886, fann en äpärä. Han var en dag i närheten av skogen och lekte. Då fick han se som ett vitt sken och det blev förvandlat till en vit fågel och den sprang framför pappa som om den visade vägen till något. Fågeln stannade framför som ett bylte med papper omkring. Och från det där pappersbyltet hörde pappa ett hemskt skrik. Och pappa han var inte rädd, så han tittade efter i knytet vad som fanns där. Där låg ett lik. Det var det som skrek så fult. Det var en äpärä. Det var ett ofullgånget fosterlik. Min mamma säger att det endast är missfall som bli äpärä. Men det sägs ju olika om den saken.”
Astrid Nyberg, f. 1903 i Kiruna. Insamlat 1931. Arkivförteckning: ULMA 3504: 10
”Min mor har berättat så här för mig om äpärä: äpärä är ett sådant där barn, som modern fött och dödat i hemlighet. Och detta barn har hon grävt ner någonstans och det har varken skor eller strumpor, det gråter och säger: ’far ge mig sko, mor ge mig strumpa, foten blir så öm av granrisnålarna på ödsliga Karjalaheden.’ En äpärä kan man endast höra, inte se.”
Hilda Jääskeleinen, f. 1883 i Vuono, Nedertorneå sn. Insamlat 1931. Arkivförteckning: ULMA 3504:11
”En meddelare hade hört berättats, att barn, som mördats i lönndom, gick igen, tills mordet blev uppklarat. En annan meddelare säger, att han aldrig hört, att de spökade, men att man kunde hitta sådana barnlik i soptunnor och dylikt och då bar man dem till kyrkogården. Något särskilt namn hade man inte på dem […] Man trodde att barn som dog innan de hann döpas blev osaliga, men man vet inte av att de spökade. Alla, som nu inte fött barn i lönn, var ju noga med att få dem döpta så snart som möjligt. Dödfödda barn blev osaliga på grund av arvsynden, trodde man.”
Insamlat av Anna Rönnquist, efter tre meddelare födda under andra hälften av 1800-talet, Nederkalix socken. Insamlat 1948. Arkivförteckning ULMA 19864