Nattvakten tittar i stjärnorna och värderar vad tiden kan vara. När Guovsojnásste/Morgonstjärnan (Arcturus), börjar synas i kanten av himlen vet man att snart dagas det, och då kommer avlösningen så man får fara till kåtan. När det inte fanns varg i närheten behövde vi inte vakta på nätterna, men vi mjölkade renarna och samlade dem dagligen. För att det korta dagsljuset inte skulle slarvas bort, steg vi upp medan det ännu var helmörkt, senast klockan fem. Vi tog märke efter Guovsojnásste, senast när den visade sig var det dags att koka kaffe. Renarna kunde vara en mil från kåtan, så vi skidrade i mörker för att hinna fram till dem när det ljusnade, samlade under morgonen och mjölkade mitt på dagen. Klockor fanns nästan inte, därför tittade vi på stjärnorna.”

Mer om Guovsojnásste

Guovsojnásste, Morgonstjärnan (Arcturus) är ett tecken när man vallar renar på hösten. Det är en stor stjärna, röd som lågan i en fotogenlampa. Den går upp i öster före det börjar gry, innan minsta ljusning syns på himlen. Guovsojnásste fortsätter upp på himlen och försvinner med dagsljuset. Guovsojnásste syns alltid i oktober och november och är ett mycket bra märke den tiden.

”Samer är inte bara renskötare, samerna är jägare också. Det är mest spännande att titta på Sarvvagalbba och se hur pojkarna jagar storälgen. Jägarna har förstås skidstav med spjut i övreändan. Sarvvagalbba är så vackra stjärnor, de bästa av alla stjärnor.”

Gálláluondo/Orions bälte, är tre stjärnor snett på rad. Gállápojkarna kallas de tre jägarna som skidrar efter älgen, en triangelformad stjärnbild som kallas Sarvvagalbba/Älgögontaggen (Aldebaran). Jägarna och älgen rör sig västerut under natten. Men jägarna hinner inte ikapp älgen för skidorna sjunker.  När jägarna blir svettiga tar de av sig ett lager med kläder men de bär ingen packning eftersom de ska vara lätta och snabba under jakten. Då kommer en man skidrande bakom med en säck och plockar upp kläderna.

”Förr när folk jagade varg hade de en gålgge, en karl som följde sakta bakom, han hade ingen hastighet. Han kan också kallas suojmoktjuojgge. ”

På stjärnhimlens scen spelas denna efterföljande karl av Gålggenásste/Sirius. Det är en ensam stor stjärna som smyger upp i söder vid midnatt. Den syns en bra bit ifrån Gálláluondo/jägarna och kallas Gålgge, ungefär ”den som far hit och dit”. Gålggenásste ligger nära horisonten och är mycket ljusstark.

Bakom jägarna följer två små svaga stjärnor som kallas Bednaga/hundarna (två små stjärnor i Orion). Liksom riktiga renvallarhundar alltid håller sig bakom karlarna, för att inte oroa renarna, följer dessa stjärnor lydigt en bit efter jägarna.

Till berättelsen hör även stjärnan Áhkko/Gumman (Procyon). Det är en ensam stjärna långt bakom jägarna. Sagan berättar att det är gumman som är kvar hemma i kåtan och håller ordning.

”I det gamla livet var det áhkko som höll ordning i kåtan. Kanske hon också håller ordning i himlen, kanske hon är gammeltanten som gör att stjärnorna vandrar som de ska hela natten. Det vet man aldrig.”

Mer om Gálláluondo

Gálláluondo/Orions bälte är tre stjärnor snett på rad. På höstvintern är det redan mörkt innan de stiger upp i öster. De far nära horisonten och på morgonen sjunker de mot väster. Gálláluondo är en mycket bra nattklocka som visar hur natten lider och timmarna går, men det får inte finnas berg som skymmer. Gänget som vallat renarna under kvällen får avlösning ungefär när klockan är nio eller tio. Klockor finns förstås inte, så karlarna tittar efter Gálláluondo som ska gå upp innan nattskiftet kommer.

Mer om Sarvvagalbba

Sarvvagalbba/Älgögontaggen (Aldebaran och stjärnorna närmast) är en liten triangelformad stjärnbild som är synlig hela natten och visar hur timmarna går. Stjärnbilden syns först lågt i öster på kvällen och vandrar över himlen och sjunker mot väster när det ljusnar. Under höstvintern är den i söder vid midnatt. Nattskiftet tittar på Sarvvagalbba och ser att när den sjunker mot väster så är det slutet på natten.

Juoksa/Karlavagnen har varit en viktig och användbar stjärnbild eftersom den alltid är synlig på himlen när det är mörkt. På kvällen syns Juoksa i norr och under natten vrider den sig så att den vid midnatt pekar neråt mot horisonten i norr.

Yngve Ryd har även intervjuat Johan Rassa som berättat följande:
”På höstvinterkvällar är Juoksa, ”pilbågen” halvhögt på himlen i norr. Den vrider sig under natten och tidigt på morgonen är den högt i himlen, då ska man stiga upp för det kommer snart att ljusna. Det är svårt att se stjärnor genom rökhålet i kåtan. Om man blir orolig med sovandet går man ut och ser att nu är det dags att stiga upp! Juoksa är en säker och bra klocka på vintern. Framåt vårvintern är Juoksa högt redan på kvällen och vandrar runt mitt i himlen under natten.”

Under höstvinterkvällarna sjunker Vega allt tidigare men blir kvar vid horisonten, synlig i midvintermörkret. Under midvintertid träder Vega fram vid midnatt som den bistra Buolasjnásste/Köldstjärnan.

Ola Omma berättar vidare om Buolasjnásste/Köldstjärnan:
”Buolasjnásste/Köldstjärnan syns bara vissa årstider, den är lågt i norr vid midnatt mot slutet av höstvintern och början av midvintern. För att den ska synas måste landet vara slätt, det får inte finnas berg mot norr. När näsan fryser, då håller termometern trettio eller fyrtio grader kallt, och då är stjärnan äkta Buolasjnásste!”

”Vuostasjnásste syns kring första augusti när nätterna börjar skymma några timmar. När jag var barn tittade äldre folk efter Vuostasj násste. När den är möjlig att se är det ett tecken att nu är det höstsommar, nu går det mot mörkare tider. Det lade jag på minnet! Det var spännande att titta nästa sommar när himlen började bli lite skum och se om stjärnan skulle komma tillbaka. Och det har den alltid gjort, samma tid varje sommar. Jag har fortsatt att titta efter Vuostasj násste i hela mitt liv, jag brukar alltid leta efter den när himlen är klar. Tidigast kan den synas 29 juli men då måste himlen vara alldeles klar utan något dis. Vuostasj násste syns söderut i rakt motsatt riktning som solen, där blir nedre delen av himlen en aning mörk. Vuostasj násste är halvhögt på himlen och man måste veta var man ska leta, men när man väl får syn på den så syns den tydligt. Det är en stor stjärna, andra stjärnor mot söder är för svaga och syns inte. Norrut och rätt upp är himlen för ljus för alla stjärnor.”

”Om norrskenet är tyst och inte rör sig så mycket, kan det vara möjligt att få igång det så att det börjar fladdra och höras. Men det sägs att man inte ska reta norrskenet. Folk brukar ha respekt för norrskenet, och titta litegrann och sedan titta ner. Men det kan förstås vara spännande att hojta åt norrskenet, för att det ska komma närmare. Helst ska vädret vara kallt, med norrsken som lyser i alla färger. Det är inte säkert att något händer genast om någon börjar att väsnas, det kan dröja en stund innan norrskenet reagerar. Det är bäst att stå där det är öppet, som på en myr. Om man visslar ändrar sig norrskenet, det blir oroligt, rör sig mer, fladdrar och kommer närmare. Egentligen kanske inte skenet kommer närmare, men man tycker själv att det gör så. Och så börjar ett svagt frasande ljud att höras. Det kan vara bra att vissla, om någon kommer och undrar vad som händer kan man låtsas att man har tappat hunden och visslar efter den.”

Kanske något att tänka på nästa gång du ser norrskenet ge en av sina föreställningar på natthimlen!

Stjärnorna som vägvisare

Stjärnorna vandrar från öster till väster och när de är högst på himlen är de i söder, precis som solen vilket gör att man kan använda dem som kompass. Vanligtvis kunde man orientera sig med hjälp av bergens och fjällens konturer, men i terräng där det var svårt att se omgivningen på grund av exempelvis högväxt barrskog, fick man låta stjärnorna visa vägen.

Månen ingen bra klocka

Månen är en krånglig klocka. Ibland går den upp fort och vandrar fort, andra gånger flyttar den sig sakta och kan nästan stå stilla på samma fläck på himlen. Månen är som en hare, den kan synas hela natten, men bara några dagar senare kan den vara försvunnen. Månen är viktig i andra sammahang, fullmånens ljus är utmärkt bra vid arbete med renarna, eller när man flyttar med en rajd. Och så finns det förstås många regler om vardagssysslor som inte bör göras när månen är i nedan, utan när fullmånen närmar sig.

Blinkande stjärnor tecken på storm

Ola Omma säger att stjärnor inte blinkar alla nätter och om de blinkar mycket kan det förebåda storm. Detta stämmer eftersom luftrörelser och olika temperaturer i luftlager gör så att vi upplever att stjärnorna tycks blinka.

Polstjärnan visar inte på norr i norr

Polstjärnan är ofta nämnd i litteratur och sägs vara viktig därför att den alltid pekar mot norr. Det stämmer inte alls för nordliga breddgrader. Vid nordpolen står Polstjärnan i zenit, punkten rakt upp i himlen mitt över huvudet. I det läget pekar den inte mot något vädersträck alls. Polstjärnan är okänd bland renskötare när det handlar om att hålla reda på vädersträck, här har den ju ingen riktning.